En upplevelse av frid.
För Sofia Lindroos blev mötet med den gregorianska sången en vändpunkt, en upplevelse av frid. – Birgittasången är en motvikt till annan sång i mitt liv, vilken ofta varit prestationsinriktad och där förmågan att producera en bärande ton stått i centrum.
För Sofia Lindroos blev mötet med den gregorianska sången en vändpunkt, en motvikt till annan sång i livet som ofta varit prestationsinriktad. I birgittinersystrarnas sång möts det nordiska och det centraleuropeiska kulturarvet. – Att sjunga dessa bönesånger är att våga ge plats för tonen i mig, att öppna mig och bli ett redskap för konsten. Jag kan inte gömma mig i något stort musikaliskt och känslomässigt uttryck.
Den gregorianska sången är något många närmast förknippar med katolicismen och Centraleuropa, men den är också en del av kulturarvet i Finland. Inom birgittinorden var sången ytterst viktig – orden som instiftades av heliga Birgitta 1345 upprätthöll ett nunnekloster i Nådendal 1440–1591 och har fortfarande klosterverksamhet i Åbo.
För mångsidiga musikern Sofia Lindroos gick vägen till birgittasången via Rikssvenska Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, där hon varit aktiv i kören sedan början av 2000-talet. I Olaus Petri har den gregorianska sången haft en stark ställning, speciellt tack vare Torsten Stenius (1918–1964), tonsättare och långvarig kantor i församlingen som studerade gregoriansk musik i Rom. Oftast sjungs den av män, men Sofia Lindroos lyssnade, blev tagen och upptäckte så småningom birgittasången via musikern och musikforskaren Hilkka-Liisa Vuori, bekant till exempel från sångensemblen Vox silentii.
Budskapet i centrum
Som dotter till den internationellt ryktbare tenoren Peter Lindroos var operan ständigt närvarande i Sofia Lindroos uppväxtmiljö. Birgittasången var något helt annorlunda.
– Redan på den första kursen i birgittasång upplevde jag någonting liknande som jag upplevt i den allra bästa och starkaste operasången, både då det gäller uttryck och sångteknik. Jag minns speciellt när min pappa sjöng Otello med Katia Ricciarelli i Köpenhamn, det var en upplevelse jag knappt kan beskriva. För mig är den vackraste klassiska sången på samma sätt ödmjuk och framhäver inte den egna personen eller rösten, utan man låter rösten klinga naturligt och budskapet blir det viktiga.
Heliga Birgitta skrev noggranna regler för hur man ska sjunga: ”Låt ej sången vara slapp, ej svag, ej bekymmerslös, utan ädelmodig, allvarlig, enhetlig och förverkligad med all ödmjukhet”. Sofia Lindroos berättar att nunnorna jobbade med att förenhetliga vokaler för att verkligen klinga som en enda röst, bekanta metoder även för 2020-talets körsångare.
– Själv upplever jag att det finns en otrolig andlighet i att göra konst och musik. Det andliga perspektivet tangerar den musikaliska nerven eller vad man vill kalla det – uttrycket konstnärer och musiker har. Då man sjunger den här repertoaren känns det som om man bara öppnar sig och blir en del av akustiken.
Tillsammans med sångerskan och kantorn Nina Fogelberg startade Lindroos sedan egna birgittasångprojekt. Senare fortsatte samarbetet med gregorianikexperten Valter Maasalo och i höstas öppnade de två webbplatsen Birgittasang.fi. Tanken är framför allt att sänka ribban för vem som helst att bekanta sig med materialet.
Frikopplad från taktarter
Birgittasången är enstämmig och rytmen är aldrig exakt utskriven. På webbplatsen finns sånginspelningarna i videoformat så man samtidigt kan lyssna och studera den ålderdomliga notskriften.
– Att det finns så mycket tolkningsmöjlighet känns härligt, sången är inte inrutad i taktarter. Numera känns det helt fel så fort jag börjar känna ens spår av någon puls i den här musiken.
Repertoaren har traditionellt sjungits på latin men Lindroos och Maasalo har valt att sjunga vissa sånger också på svenska. Det är inte första gången detta görs, men de har arbetat fram sina tolkningar själva utifrån Tryggve Lundéns (1917–1992) svenska översättningar, som Lindroos livligt berömmer.
– Hela materialet översattes redan på 1500-talet så nunnorna skulle förstå vad de sjunger om. Jag tycker det känns roligt att sjunga på svenska, det blir ännu mer lättillgängligt då.
Klostervärlden är ett kulturarv som har varit levande även i Finland, även om man kanske ibland glömmer att det ingår i vår historia.
Hur känns det att dyka in i hela det här klosterarvet som man förknippar starkt med katolicismen? – Tidigare funderade jag kanske mer på det, på min identitet som kristen överlag. Birgittasången har hjälpt mig att landa i mig själv, att komma närmare min egen röst och mitt instrument. Samtidigt är både sången och hela arbetet kring den också en del av mitt andliga liv, ett sätt att leva ut min tro. Hela tanken Birgitta hade med klosterverksamheten känns fascinerande: att lovsången till Gud skulle klinga hela dagarna i klostret, för att påminna om den ständiga lovsången i himlen.
Birgittinsystrarnas musik Cantus sororum ("systrarnas sång") är sammanställd av den heliga Birgitta själv tillsammans med Petrus av Skänninge, hennes biktfar. Rent musikaliskt är den ett lapptäcke.
– På den tiden tänkte man inte på upphovsrätt och sådant utan plockade lite härifrån och därifrån. Hälften av en antifon kan vara ett gammalt kulturarv som förekommer i hela Europa och andra hälften kanske Petrus skapade själv. När man väl blivit bekant med tonspråket och alla dess modus känns det mycket rikare än dur och moll.
Ljus och harmoni
Birgittasången finns också med på den nyutkomna skivan Toner i ljus och gestalt, där Lindroos samarbetar med folkmusikern
Marianne Maans. Båda sjunger och spelar violin och duon har gett närmare trettio konserter med den lugna och meditativa programhelheten.
Många förknippar kanske folkmusiken med något dansant, fart och rytm – det här presenterar en helt annan sida av folkmusiken.
– Man vet att kyrkan och folket har levt nära varandra och tagit intryck, det har vi märkt väldigt tydligt. Ornamentiken i de folkliga koralerna är oerhört fin och vi sjunger vissa av dem unisont, på liknande sätt som birgittasången.
En bred musikeridentitet präglar Sofia Lindroos liv och frilansvardagen är sammanfogad av många små bitar. Förutom det utövande musikerskapet undervisar hon i violinspel och leder tre pensionärskörer.
– Jag älskar verkligen arbetet med mina pensionärer. Det har också varit väldigt viktigt för mig att jobba med den åldrande rösten, jag håller själv på att bli äldre och känner hur rösten förändras. När man sjunger mår man så mycket bättre! Många av pensionärerna kommer och säger: "säg sen rent ut när jag måste sluta" – och jag säger att de aldrig får sluta.
Att ständigt lära sig mer känns viktigt, och för tillfället fortbildar hon sig som violinlärare i Suzukimetoden.
– Som frilans blir man lätt utbränd och att se till att man själv får input är ett sätt att ta hand om sig.
I höstas avlade hon äntligen sin A-examen i sång vid Sibelius-Akademin.
– Först tänkte jag att sådant gör man väl inte när man är femtio, men då jag fick möjligheten slog jag till. Det har varit en utvecklande resa. Det bor en operasångare i mig, men jag har nog alltid haft det lite svårt med sången. Pappa var så stor att jag lätt förminskade mig själv.
Vad upplever du att du fått med dig från birgittasången då du sjunger opera? – Det finns ett fokus man måste ha vad man än gör, man måste ha kontakt med sig själv. Att sjunga dessa bönesånger är att våga ge plats för tonen i mig, att öppna mig och bli ett redskap för konsten. I de enkla, långsamma melodierna kommer jag inte undan, jag kan inte gömma mig i något stort musikaliskt och känslomässigt uttryck. Birgittasången är sjungen bön och en motvikt till annan sång i mitt liv. Behovet av helighet och andäktighet i mitt liv var startpunkten. Att sjunga de här fraserna ger ett inre lugn, som jag också behöver i den klassiska liedoch operasången.
Att sjunga dessa bönesånger är att våga ge plats för tonen i mig, att öppna mig och bli ett redskap för konsten.