Klockan tickar för Malms flygplats – måste tömmas i slutet av månaden
Vi konsumerar rebellromantik i dokusåpaversion. Då fanbärarna av okunskap liknar oss själva är vi mindre benägna att ta hotet på fullt allvar.
”D en som nämner Hitler har förlorat debatten”, heter det skämtsamt enligt Godwins lag. Webbdiskussioner tenderar att glida i väg från sakfrågor och urarta till personangrepp. Ändå måste vi våga dra slutsatser av historien. Bärsärkagången i Washington ekar nämligen av 1930-talets stöveltramp. Den 6 januari blottlades svagheter i hela det västerländska samhällsbygget. I sex timmar skar den demokratiska motorn ihop. Systemchocken visar hur en liberal demokrati på ett ögonblick kan sättas ur balans och vackla vid anständighetens gräns. Här, vid avgrundens brant, bör vi stanna upp och reflektera över marginaliseringens sprängkraft.
Under kampanjen inför valet 2016 lovade Trump att dika ut ”träsket” och dränera den ”korrupta eliten” ur palatsen i Washington. Enkla slagord som ”medierna ljuger” och ”systemet är riggat” trummades in till dånande volymer vid berusande, illrött färgkodade massmöten. Showmannen med världens största megafon lyckades fånga upp, elda på och kanalisera en underliggande frustration. Hela tiden bubblade ett fredlöst hot under ytan. Denna vecka kulminerade det i våldsverkan och död. De fredliga demonstranter som vädjade till kongressledamöterna och försökte dra till sig mediernas uppmärksamhet överröstades. Tongivande blev i stället inkräktare fyllda av systemförakt, med syfte att karnevalisera, rentav förstöra maskineriet. Begriper de – eller vi åskådare – allvaret?
Den välvilligaste tolkningen av Trump är att han underskattat kraften i den rasande, av hans egna ord eggade folkstormen. I åratal har Trump bussat lojalister – som inte tvekar att ta till mordhot – på sina motståndare. Denna vecka gav han återigen en kärleksfull ryggdunk till Qanon-konspiratörer, högerextremister, nynazister och vit makt-organisationer, med våld och muskelkraft som varumärke. De förenas av en vilja och förmåga att sätta kraft bakom manschettbrottslingens ord.
Historien kryllar av antidemokrater. De unga Mussolini och Hitler iscensatte patetiskt teatrala uppvisningar av gatans makt, men betraktades alltför länge som oseriösa. Därmed duperades makthavarna. Fascismen går inte att tämjas eller oskadliggöras. Målsättningen är inte rumsrenhet, utan själva motsatsen: homogenitet och likritning. En enda vision, ett mål, en riktning, en lösning – jawohl! Fascismen vill tillintetgöra fredliga intressekonflikter, kväsa åsiktspluralism, utrota mångfald och bespotta kompromisser. Trump är en simpel agitator, ingen strateg. Men det öppna samhället har inte råd att avfärda hans hårdföra lojalister som högljudda clowner.
I höstas blev likaså riksdagshuset i Berlin anstormat av en brokig mix av demonstranter och huliganer. Polisen satte stopp för vandalismen. Historiens vingslag känns som en unken fläkt. Efter riksdagshusbranden 1933 övertygade nazisterna Weimarrepublikens rikspresident Paul von Hindenburg att kommunisterna planerade en kupp. Allmänna fri- och rättigheter upphävdes, spelfältet öppnades för paramilitära brunskjortor som utplånade oppositionen.
Estetiken anno 2021 är slående lik. Bilderna från Capitolium osar av desorganiserad rebellromantik. Det nya är en narcissistisk selfiekultur, osande av sårad nationalkänsla. Deltagarna liveströmmar sina bara, med runor och annan nationalsocialistisk symbolik tatuerade kroppshyddor online. Politiken reduceras till ironisk performans. Resultatet är ett postmodernt, skenbart ”patriotiskt” rollspel – med underton av våldskapital.
De sociala medierna agerar senfärdigt, gör omvändelser endast under galgen. Utan Facebooks och Twitters tysta medverkan hade Trump knappast nått Vita huset. I takt med att civilrättsliga foten sätts ner flockas de hängivna till så kallade alt-techplattformar som Parler. Där vidkänns inga gränser för missbruk av yttrandefriheten, uppvigling eller människofientlighet, där tillåts hets mot folkgrupp, anstiftan till brott samt underlåtenhet, vilseledning och psykiskt påverkan.
Här passar George Santayanas ofta felciterade maxim in: ”De som inte minns det förflutna är dömda att upprepa det.” Hur ska nya generationer minnas saker som de aldrig varit i kontakt med – och undvika en kult av ignorans?