Brevväxla, vänner
Som i många andra hem i Svenskfinland prenumererade vi på Kalle Anka då jag var liten. Nere på sidorna fanns små annonser. I en del av dem sökte människor brevvänner. På uppmaning av mamma tog jag och skrev till några av dessa annonser. Det blev inte så många brev, men nog en liten brevväxling med några barn i Sverige. Har tyvärr inte kvar dessa brev.
Dagböcker från olika tider har jag lyckligtvis kvar. Dem skrev jag i olika skeden, sedan slutade de för att några år senare igen aktiveras. Det blir alltså en inblick i hur man tänkte under olika tider och vad det var man valde att observera. Det är mycket att le och skratta åt då man får lite perspektiv.
I februari förra året började jag att brevväxla med Mika Hannula. Vi hade träffats via diskussioner kring konst som den numera bortlidne Esko Kilpi ordnade. Det var diskussioner om hur informationsarbete förändras, om teknologi och om vad vi kan lära oss av konst och metoder inom konst. Mika jobbar som kurator vid galleriet Helsinki Contemporary och är bosatt i Berlin. Han har verkat som rektor för Bildkonstakademin och som professor vid Göteborgs universitet.
Vi delar alltså gemensamma intressen och nyfikenhet kring vissa teman, men närmar oss dessa från olika bakgrund. Alltså gemensamt, men med olika perspektiv. Då det gäller konst är jag amatör och ute på hal is, medan det definitivt är Mikas område av expertis. Då det gäller samhällsfrågor är vi mera på samma plan.
Att skriva brev är kommunikationens Rolls-Royce. Gammalmodigt, lite långt format och långsamt. Men alltid då en sådan kör förbi lägger man märke till det. Okej, vi fuskar nog. Vi skriver inte för hand och använder inte snigelpost.
Men poängen är ändå i formatet. Hela meningar, men med stort utrymme med att vrida på språket. Vi kom överens om att brevväxla redan innan coronapandemin. Den har gett en speciell ram för brevväxlingen, inte bara för teman, utan också för känslan. Lite kring det där att man har distans mellan Helsingfors och Berlin på ett annat sätt.
Temana i brevväxlingen har varit mycket breda. Inte bara samhälle, filosofi, konst, politik i Tyskland eller Finland och historia, utan också små observationer kring musik, etymologi, väder och vind. På basen av ett trettiotal brev skrev vi sedan en serie artiklar om olika teman vi diskuterat i breven och publicerade dem på Linkedin.
Kunde brevväxling vara en trend? Något som kunde göra en comeback?
Andra långsammare format såsom podcasts har vuxit snabbt. De är rätt långa i förhållande till några minuters video på nätet. Coronapandemin har också ökat intresset för längre texter, inte bara korta notiser. Får långsamma medier mer utrymme? Finns det en efterfrågan på mer personlig kommunikation, inte bara det man vill dela på nätet. Inte bara sammanfatta tweetar eller andra snabba reaktioner, utan mera genomtänkta texter. Jag tror det ligger något i det här.
Vågar rekommendera. Skaffa en brevvän. Någon du har gemensamt med, men som har en annan synvinkel, någon du kanske vet, men inte egentligen känner på samma sätt som en långvarig vän. Det kan bli en givande korrespondens. Lite retro, men spännande.
”Skaffa en brevvän. Någon du har gemensamt med, men som har en annan synvinkel, någon du kanske vet, men inte egentligen känner på samma sätt som en långvarig vän.”