Handkes blick skapar världen ny
I en tjock roman mellan realism och myt som skildrar en kort och till det yttre händelsefattig fotvandring ger Peter Handke läsaren verktyg att uppleva sin egen värld med nya sinnen.
KULTURCHEF Fredrik Sonck fredrik.sonck@ksfmedia.fi
Facebook: HBL Kultur Twitter: @hblwebb Instagram: @hufvudstadsbladet
Märkvärdig och förtrollande är Peter Handkes Frukttjuven eller Enkel resa till landets inre, både lätt att ta till sig och svår att beskriva. Handke, som inledde sin bana för över femtio år sen som de korta berättelsernas mästare, har under de senaste decennierna gett ut en svit av mäktiga romaner där han visar att han kan uppehålla intensiteten också i det stora formatet. Frukttjuven är den fjärde av dem (utgiven 2017), och den första sen Mitt år i Ingenmansbukten (1998) som översätts till svenska, kompetent och med bibehållen Handkekänsla av Jesper Festin.
Att läsa dem är speciellt, snarare en vistelse i språket än en rörelse från början till slut. Handke gör på sitt eget sätt det som hans historiska förebilder Adalbert Stifter och Gottfried Keller gjorde, skriver fram ett existentiellt tillstånd. Frukttjuven skildrar en långsam resa i norra Frankrike. Början är en återkomst till Ingenmansbukten, den anspråkslösa, invandrartäta Parisförort där Handke själv lever. Noggrant beskriver han de förändringar orten genomgått sen senast: ett melankoliskt, sakta avtynande. Berättaren har starka drag av författaren själv – en enstörig gammal man med ett intensivt förhållande till omgivningen, både miljön och människorna. Han får en plötslig impuls att bege sig till sitt sommarhus i Picardie norr om Paris, dock inte med större brådska än att det tar honom tiotals sidor innan han stänger dörren bakom sig.
Frukttjuven
Efter nittio sidor byts perspektivet. Under tågresan mot Picardie förstummas jagberättaren då han får syn på Frukttjuven, en ung kvinna, som nu blir romanens huvudperson. Återstoden av romanen berättar i tredje person om hennes tre dagar långa fotvandring. Hon är en märklig person, halvt realistisk, halvt sagogestalt. Där hon går fram förvandlas världen, utan att ändå någonsin förlora sin vardaglighet. Handkes tid är en följd av växlande ögonblick som snabbt kan förändras men som alltid helt uppslukar gestalterna: ”Men till att börja med: nu var nu!” lyder uppropet.
Frukttjuven är på jakt efter sin försvunna mamma och på sin vandring möter hon olika personer, unga och gamla. För en stund uppstår i bästa fall den ogarderade men respektfulla, halvt anonyma gemenskap som är det svåruppnådda idealet i Handkes värld. Hon vandrar genom satellitstäderna norr om Paris, över väldiga, nyskördade åkrar och ogenomträngliga skogar. Allt får, som vanligt hos Handke genom hans på en gång minutiösa och poetiska sätt att skildra världen, en strålande, nästan övernaturlig lyster. Inget saknar betydelse för den som är hemma i sitt liv:
”Detta var nu en mellansträcka, från en plats där något hade tilldragit sig, till nästa plats, där påföljande tilldragelse väntade dem. Mellansträcka, det brukade betyda att inget hände utöver att man tillryggalade den. Och likväl ägde det sätt, på vilket de båda nu rörde sig mellan de två tilldragelseställena, enbart utifrån sett, sannerligen inget av ett simpelt tillryggaläggande.”
Händelserna på vägen
Och liksom miljöerna växlar, växlar också Frukttjuvens humör, hennes sätt att befinna sig i världen. Glädje, kontaktsökande och mottaglighet avbryts, ibland blixtsnabbt, av vrede, uppgivenhet och förvirring. Hon är en seismograf, ett kärl som kommunicerar med sin omgivning (liksom även jagberättaren i romanens början). Händelserna på vägen är vanliga, ändå speciella. En likvaka, en förtvivlad man som tappat bort sin katt, en ung man, ett pizzabud, som överger sin moped för att följa henne på en del av färden i mestadels ordlös gemenskap. Och till slut når hon sitt mål och träffar inte bara sin mor utan även sin bror och far vid en av dessa festliga, halvt drömda sammankomster som ofta förekommer i Handkes värld. Där ansluter sig också berättaren till sällskapet. En kedja av små, slumpvisa episoder? Nej, säger Handke och levererar en poetik:
”Men har då händelserna dessförinnan berättats av sig själva? Nej. Och kommer de följande händelserna att berättas av sig själva? Nej och åter nej. De händelser om vilka historien här berättar blir till händelser enbart genom berättaren. Utan dem går det inte. Historier som berättas av sig själva ger jag, som läsare, blanka fan i.”
Vad Peter Handke gör är att skapa en värld där varje enskildhet hänger ihop med och får sin betydelse av alla andra. Förutsättningen för den är hans osvikliga förmåga att uttrycka sin tillvaro på ett sätt man kan känna igen: uppmärksamt, laddat med känslor och sinne för överraskande detaljer. Också här gäller att steget mellan realism och saga eller myt är kort. Och när man, utan brådska, har vistats här den tid det tar, och åter ser sig omkring, är ens egen värld inte längre densamma.
Per Odenstens roman Gheel (1981) var en exempellös debut. Att jämföra med exempelvis Tomas Tranströmers 17 dikter (1954) eller Per Olof Sundmans novellsamling Jägarna (1957). De framstod alla som färdiga författare, med en tydlig tematik, och en stilistisk säkerhet som fick kritikerna att skriva i häpnad. Omsorgen om språket förenar Odensten med föregångarna: vilka tider och miljöer han än sänker ner sitt berättande i skriver han en variationsrik och osvikligt klar prosa oanfrätt av samtidens jargong. Det som dock skiljer honom från såväl poeten Tranströmer som prosaisten Sundman är den långa tystnad som i hans fall inträdde strax efter debuten.
Inte undra på att förväntningarna var skyhöga när Odensten väl återkom med romanen En lampa som gör mörker, sjutton år efter den bejublade debuten. Kritikerna omfamnade även den fristående fortsättningen på Gheel, och priserna som konfirmerade framgången lät inte vänta på sig. Sedan återkomsten har Odensten inte återfallit i längre tystnader utan med jämna mellanrum försett oss med verk som om något befäst hans ställning som en av de senaste fyrtio årens mest framstående svenskspråkiga prosaister.
Återbruk
En cirkel slöts på sätt och vis när Odensten i sin näst senaste roman Skärvan i bergets natt (2017) tog avstamp i en publicerad text från tiden för Gheel – ytterligare en bekräftelse på en mogen författares väl förberedda debut. Med ett mörkt tonfall hämtat från Ted Hughes berömda diktsamling Kråka skriver Odensten här saga och myt med tidlös undergångsstämning. Lite som Pär Lagerkvists sena prosakonst, men i Odenstens fall med en nypa Ronja Rövardotter och en egen poetisk vård om formuleringarna. Backar vi bandet till Människoätarens skugga (2015) uppdagas bredden i Odenstens stilrepertoar. På en nedskruvad, osmyckad prosa, med effektfulla inslag av kanslispråk, skrivs en berättelse med två protagonister fram: fångvaktaren och den politiske internen. Den tunna tidsfärgen till trots tonar bilden av ett fascistiskt Italien under 1920-talet fram med bysmedens son Mussolini och hans rörelse i bakgrunden och i förgrunden internen, kommunisten och den politiske filosofen Antonio Gramsci, som fängslades 1926. Berättelsen om den plikttrogne fångvaktaren från enkel bakgrund och den beläste politiske fången placerad i en ny specialanläggning för terrorister kastar långa skuggor in i vår egen tid. Även i höstens roman Glossarium återvänder Odensten till en tidigare text. Dess första del, närmare halva romanen, är ett återbruk från samlingen Nio sätt att beskriva regnet (2011).
En stroke och kampen om att återerövra språket
Omkring 15 000 människor drabbas årligen av stroke i Finland, i Sverige dubbelt så många. I Finland lär det vara den tredje vanligaste folksjukdomen. En stroke – är också vad som drabbar den endast trettiosexåriga kvinnan redan på romanens första sida. Resten är kamp – om att återerövra språket och därmed livet i världen.
Ytligt sett händer det inte mycket. Samtidigt är det spännande. Odensten har denna gång skrivit ett medvetandedrama, ett drama om hur en människa för att åter bli levande måste hitta tillbaka till språket och i den strävan är helt beroende av en mellanmänsklig gemenskap i världen. Det spännande ligger i att följa de små stegen med hög verkningsgrad.
Huvudpersonen Ina representerar också insikten om att verkligheten börjar där språket börjar. Språkförlusten får hennes värld att glida undan, och för att återfå fotfästet i tillvaron krävs en återerövring av den bokstav för bokstav, ord för ord. Ett skört företag som pendlar mellan framsteg och bakslag. Odensten synliggör med beundransvärd lyhördhet vad det innebär att vända tillbaka till livet språklös, hur även anhöriga blir indragna i detta dagliga arbete, och att det hart när är omöjligt att lyckas utan den värme och kärlek som utgår från de som träder den drabbade till mötes.
Skrivkonsten en minneskonst
Ina kan dessutom uppfattas som emblematisk för varje skrivande människa – att varje dag återvinna något av livets rikedom genom ordet, att inifrån språket rädda världen från dess inneboende begränsningar. Hon skaffar honungsgula anteckningsböcker utan radering – på de vita sidorna får de främmande orden en hemvist: hennes växande glossarium, hennes växande livsvärld. I skrivandet kan dessutom det förflutna och dess hemligheter stämma möte med nuets observationer. Så blir skrivkonsten också en minneskonst.
När den starka bindningen till den mormor som fått ersätta huvudpersonens förtidigt avlidna mamma bryts i och med mormoderns död är Ina kommen så långt att hon kan anträda resan till sin egen dotter, med ett halvfärdigt men fungerande språk i bagaget. Att kunna språka är att bli hemmastadd i världen – och möjligheten till frihet.
Det är svårt att låta bli att ställa detta sällsynt inlevelsefulla, lågintensiva prosaverk mot hyllade mastodontromaner där prosan väller över alla gränser. Kammarspel mot galaföreställning. En kopp kaffe på Café Ursula en gråmulen novemberdag mot ett överlastat buffébord på en stojande jättefärja. Det är bara att välja, var och en efter sin smak.