Ett pärlband av absurda incidenter

NOVELLER

Dorthe Nors

Karta över Kanada Översättning av Ninni Holmqvist Ordfront 2020

Den danska författaren Dorthe Nors bjuder i Karta över Kanada på fjorton svärtade och ofta rätt elaka historier.

Dorthe Nors skriver språkligt sparsmakat, med säker känsla för rytm och framåtdriv. Ett problem kan ändå bli att hennes kyliga författaröga ibland saknar ömsinthet för de människor hon berättar om. Det här handlar visserligen om en medveten teknik, men kan ändå kännas som en brist. Gestalterna är alla i varierande grad ensamma, och ibland är det som om hon ville få oss att dra på munnen åt deras utsatthet. Och då är jag inte längre med.

Fast själva verkar de ta motgångarna med jämnmod. Typexemplet är mannen som i novellen "Jordkompakteringsfåglar" kör hundratals kilometer för att träffa en kvinna, bara för att få höra att hon ”dubbelbokat”. Så befinner han sig plötsligt i stället för i hennes säng på hennes mosters 80-årskalas, där släktens jordbrukare anklagar honom för att han som anställd på Naturskyddsföreningen gör mer skada än nytta.

Han tar skeden i vacker hand och inleder sin ensamma, nattliga hemfärd.

Svarar inte på frågor

Redan inledningstexten "I ett jakttorn" slår an tonen, då vi möter en man som klättrat upp i ett jakttorn. Under klättringen har han brutit foten, vilket innebär att han inte har några möjligheter att ta sig tillbaka ner. Han bara sitter där i regnet, utan telefon, och hoppas att någon ska ha vägarna förbi. Vilket inte lär ske i första taget eftersom trakten är öde, så man kan som läsare naturligtvis fråga sig varför han absolut var tvungen att klättra upp i det där tornet.

Men Nors är inte den som ger svar på sådana frågor. Det som intresserar henne är enbart själva situationen: att han sitter där. Eller att i novellen "Hygge" två gamla ensamma människor i kvinnans lätt urindoftande lägenhet halkar in i den intima zon mannen under hela besöket försökt undvika.

”Vi satt där och mös, och jag kan inte redogöra för övergången mellan att hon tog den sista biten av kakan och att hon sedan låg nere på golvet, halvvägs inne under soffbordet, (…), men även där, när det hela var över, såg det ut som om hon var i färd med att truga mig, och jag ville inte.”

Som en katt med sina möss

Nors prickar skickligt in små, genomlysande detaljer och absurda situationer, men det är först när hon avstår från att försöka vara rolig på sina gestalters bekostnad som berättelserna lyfter.

För om hon ibland leker med novellpersonerna som en katt med infångade möss, bjuder hon däremellan också på mer reflekterande texter med ett större djup.

I dem får människornas tankar och känslor ett värde i sig, och textens uppgift blir att förmedla snarare än att via en kylig distansering förminska. Och då blir det också lättare att njuta av hennes språkligt-tekniska briljans.