Essä: Vildmannen som intog Capitolium har anor från antiken
ESSÄ Vildmannen är en gestalt som är orörd av civilisationen och står upp mot den korrupta moderniteten. Han förenar oskuld och hot, skriver konstvetaren Pontus Kyander.
När den politiska högerns horder väller in i Capitolium i Washington är det en man som hamnar i fokus. Han är barbröstad och tatuerad, målad med flaggans färger i ansiktet medan kohornen pekar ilsket ut ur en vidlyftig pälsmössa. Den amerikanska flaggan är satt på en käpp, mer som ett spjut eller vandringsstav än en flaggstång.
Han är en vildman, en trop som går tillbaka åtminstone till antiken. Vildmännen är ett slags ludna gubbar vilka skäggiga och halvnakna håller en grov klubba i handen, med könet nödtorftigt skylt av något strategiskt placerat blad.
Vildmannen är en gestalt som hör hemma i skogarna och som är orörd av civilisation och urbanitet; han förenar oskuld och hot. Tills nu har vildmannen mest överlevt som en figur i heraldiken, där han brukar flankera diverse vapensköldar.
Men mannen i Capitolium är en modern vildman, ty hans vantar har ”touchscreen”funktion. Inte ens den råaste primitivist vill avstå möjligheten att ta en selfie och ringa hem. Någon lustigkurre på nätet har spårat inköpen så att vi alla kan ”stjäla hans look”. Maskeradkostymen blir mer prosaisk när det går att sätta varunamn och pris på alla delar. Men Jake Angeli har gjort ett smart drag, eftersom han vill ha uppmärksamhet. Tidigare försök med kostym och slips, handskakande med Rudy Giuliani har inte gjort QAnon-supportern känd utanför de egna kretsarna.
Vildmanslooken gör däremot susen. Medan andra krossar glas, klättrar över murar och bryter upp dörrar utan att få minsta uppmärksamhet behöver han bara sävligt strosa omkring i kongressbyggnaden. Kamerorna söker honom. Han är på rätt plats, vid rätt tid och uppenbart i rätt kostym.
På ytan är han en postordertomte, och ytan är ofta det enda vi behöver ta ställning till. Men han är också uttryck för ett fenomen som inte bara är förbehållet högerkanten. Internet myllrar av mest män (men också en del kvinnor) som släpar timmer i öde skogar, odlar sin egen föda, bygger sitt eget hus och sedan allt fler staket, uthus och dammar, år efter år och med så lite modern teknik som möjligt. Men både kameran och drönaren måste laddas, så solenergi brukar ingå i denna ”self-reliance”eller ”off-grid”-genre på nätet.
Ska vi bli vilda igen? Ja, fenomenet är inte nytt, men det har nya förtecken. Och det är heller inte förbehållet den yttersta högern, för inte är alla dessa naturmänniskor fascister. Tvärtom svarar högerns nyprimitivism mot vänsterns intresse för djupekologi och posthumanism.
Slutsatserna som många drar är att klimatkrisen förutsätter att vi måste leva enklare, avstå från åtskilliga bekvämligheter, och för en liten del innebär det ett liv utanför elnätet – om än inte utanför internet: hur skulle annars Youtubekanalen och Facebookprofilen kunna underhållas?
Också under 1900-talets första hälft fanns en vurm för vildmark och ursprungsfolk inte minst i en akademisk nordisk högreståndsmiljö. Våra äventyrare hade namn som Erland Nordenskiöld, Axel Klinckowström, Eric von Rosen och Sven Hedin. I Danmark har de motsvarigheter i Knud Rasmussen och Peter Freuchen.
Dessa män sökte sig till vildmarkerna och naturens extremer, inte minst till ”de vilda” som vi i dag skulle kalla ursprungsfolk. De skrev böcker, ofta om de kittlande konfrontationerna med urfolken. Det blänker många rovdjursögon i mörkret i tidens etnografiska litteratur, födan kommer från naturen och är rå eller fermenterad i månader under en sten, och sexualiteten får gärna vara annorlunda och ohämmad. Den Andre är sannerligen en annan, som studeras med voyeuristiskt intresse.
Det går att se aspekter av denna vurm för det vilda och skrämmande också bland tidens litterära storheter, som Nobelpristagarna Knut Hamsun från Norge och dansken Johannes V Jensen. Och för att inte fastna i utpekandet av enbart nordiska män kan det noteras att den amerikanska författaren Djuna Barnes böcker vittnar om en fascinerande dubbelhet i människan, ett slags klyvnad mellan modernitet och okontrollerbar natur, och där urfolken ersatts av människor i samhällets marginal.
När den svarta dansaren och entertainern Josephine Baker 1925 slog sig ner i samma amerikanska exilkretsar i Paris som Djuna Barnes, appellerade hon medvetet till publikens intresse för kombinationen svart hud, sexualitet och primitiv natur. Bilderna av Baker iklädd endast bananer har på gott och ont blivit en populärkulturell ikon.
Naturfolken uppfattas i tidens litteratur som döende, där utdöendet både avser ras och kultur. En same utan kåta är med denna logik ingen same längre, lika lite som hen kan ha föräldrar med olika etnicitet, och en svart man med universitetsexamen har förlorat sitt ursprung.
Naturligtvis är ingen av dessa etnografer och primitivister den andre exakt lik i åsikter och attityder. Sven Hedin och Erland Nordenskiöld var till exempel omsorgsfulla vetenskapsmän, och det färgar deras böcker. Andra är glada amatörer, ofta med egen förmögenhet att spendera på vida resor, som Eric von Rosen som särskilt intresserade sig för stamfolk i Sydamerika och Afrika. Från en privilegierad position lockas de av det vilda och orörda, som också betraktas som något som borde förbli vilt och orört.
Den här tidens primitivism, liksom vår egen tids primitivism, är antimodernistisk i den meningen att den ser teknologin – eller delar av teknologin – som det största hotet såväl mot vår egen existens som mot andra folk eller livsformer.
En del av dessa män med smak för det vilda blev fascister och nazister, men alls inte alla. Eric von Rosen var organiserad nazist på 1930-talet, Sven Hedin engagerade sig livligt för Tysklands sak. Knut Hamsuns välkända nazistsympatier blir lättare att förstå i ljuset av denna intellektuellt och primitivistiskt färgade fascism, medan författarkollegan Johannes V Jensen nog förfäktade problematiska rasteorier, men utan att stämplas som fascist.
Det är inte ett svartvitt fält och dualismen mellan kulturen och det primitiva, ursprungliga, avspeglas också i författarskap med helt annan politisk profil, som till exempel Ludvig Nordströms och gänget av unga modernister på 1930-talet som gick under namnet De Unga, inte minst Artur Lundquist och Harry Martinsson. Där får till exempel en urban amerikansk jazzkultur färg av afrikanska djungler, en uppskattande men inte desto mindre fördomsfull konstruktion eftersom tidens jazzstjärnor hade sammansatta rötter i en då redan flerhundraårig afroamerikansk musiktradition.
Intresset för det vilda har fått andra intellektuella förtecken i dag, men inte helt. Vi är starkt intresserade av ursprungsfolk igen, det gäller inte minst i bildkonsten där exponeringen av konstnärer med rötter i samisk, aboriginsk eller andra marginaliserade kulturer är ett märkbart sidofenomen.
I litteraturen är det ursprungliga satt i ett betydligt vidare sammanhang än förr. Djupekologin och posthumanismen sätter tydliga avtryck, där människan knuffats ner från sin position som skapelsens krona och satts på mer jämställd fot med andra livsformer i ett komplicerat ekologiskt växelspel.
Med ett sådant synsätt är människan en på många sätt enklare livsform än till exempel träden. I Richard Powers bok The Overstory är träden och skogarna i något avseende huvudpersoner, i varje fall är de symbiotiska, närmast empatiska väsen med förmåga till minne och kommunikation. Människor med särskild insikt går dem därför till mötes i olika relationer, ofta för att skydda träden. Men genom sina handlingar slutar de påfallande ofta som delar av denna ekologi. Ur trädkronorna spanar de ner mot en destruktiv civilisation. Nu är det inte de Andra, inte urfolken eller skogarna, som är utdöende och hotade. Det är vi. I denna posthumana värld är det bara vildmänniskorna som överlever.
Tills nu har vildmannen mest överlevt som en figur i heraldiken, där han brukar flankera diverse vapensköldar. Men mannen i Capitolium är en modern vildman, ty hans vantar har ”touchscreen”-funktion. Inte ens den råaste primitivist vill avstå möjligheten att ta en selfie och ringa hem.