Vikunjans ull är Andernas guld
Vikunjan är Andernas smäckra kameldjur, som har en ull som är eftertraktad i hela världen. Redan inkafolket använde sig av dess ull, men på ett sätt som bibehöll en kraftig djurstam. När européerna tog över jagades vikunjorna hårt och skoningslöst och på 1970-talet klassades djuret som utrotningshotat. I dag har vikunjan återhämtat sig och lever i Peru, Bolivia, Chile och Argentina – i Anderna, flera tusen meter över havet. Men dess ull är fortfarande lika eftertraktad.
På grund av sin skygghet är Perus nationaldjur nästan lika mytiskt som enhörningen. Den lilla vikunjan är dock allt annat än en doldis. Som bärare av världens dyraste fiber är den hett eftertraktad på den svarta marknaden där peruanska gummor spinner ull för småpengar.
Jacinta Cucho Yanarico öppnar dörren och släpper in oss på sin stökiga innergård som är full med bråte. Nyfikna hundar masar sig upp från sin plats i solen och hälsar glatt samtidigt som dagsgamla kycklingar nervöst springer in och ut ur en trasig bur.
Efter lite småprat visar hon oss in i ett rum med getliknande skinn uppspända på träramar på väggarna. Hon tar ner ett av dem och börja berätta om hur hon gör för att garva dem. Förvirrat frågar vi om det inte var ull hon sysslar med? Först säger hon nej, någon ull finns det inte här.
Tolken som översätter från quechua till spanska försäkrar beklämt att jo, hon sa faktiskt att hon sysslade med hanteringen av vikunjaull när de talades vid tidigare. Efter att ha bedyrat att vi arbetar som frilans och inte är skickade av vare sig den peruanska eller svenska staten leder Jacinta Cucho Yanarico trotsigt oss till ett rum på ovanvåningen. Där på ett bord uppenbarar sig så vad vi letade efter – ett berg av lattefärgad vikunjaull – Perus mjuka guld.
– Den här typen av verksamhet är inget man talar öppet om. Folk berättar inte att de arbetar med vikunjaull. Om man säljer det öppet får man problem med staten och kan hamna i fängelset, säger hon.
Som att röra luft
Ullen är så mjuk och lätt att det är som att röra luft. Händerna möter inget motstånd. Fibrerna är korta och flygiga – som underpälsen hos en katt – och har bara en diameter på 12–14 mikron (mikrometer = tusendels millimeter) jämfört med 14–19 mikron för kashmirull och 25 mikron för mohair.
Lägg till att en vikunja endast producerar 125 gram ull per år och bara får klippas fem gånger under sin livstid så är det kanske inte överraskande att ullen är dyrast i världen. Ett kilo ”råull” kostar till exempel 400–600 euro, en färdig scarf drygt 3 000 euro och en kappa 30 000 euro.
– Man måste ha mycket tålamod när man arbetar med vikunjaull. Den kräver mycket mer jobb än till exempel fårull på grund av de korta fibrerna och det tar tre dagar att göra ett nystan stort som en knytnäve, säger Jacinta Cucho Yanarico
samtidigt som hon har börjat spinna upp ullen på en hemgjord bottentyngd slända.
Saknar licens
Ullen på Jacintas bord kommer från drygt 100 djur och alla som hanterar vikunjaull måste ha licens för det. Det har inte Jacinta. Hon köper därför skinn och ull från bybor som har hittat djur som antingen dött av sjukdom, blivit påkörda eller slagits av en puma.
– Man känner på ullen hur djuret har mått. Ett välmående djur har en mjuk päls medan ett djur som har dött av sjukdom har en strävare päls.
Det har hon rätt i. Ullen som har tillhört de djur som har självdött är blek och spröd medan ullen från ett djur som har blivit påkört eller dödat av ett rovdjur är mjuk och blank.
Vanligtvis är ullen från 100 vikunjor värd en förmögenhet, men eftersom Jacinta Cucho Yanaricos ull kommer från vikunjor som varken är levande och/eller korrekt infångade samt att hon saknar licens får hon bara en bråkdel av priset. Hon skulle gärna skaffa en licens om det inte vore för att hon då skulle bli tvungen att betala en skatt som skulle vara högre än hennes faktiska inkomster.
– Dessutom skulle det fortfarande finnas andra som sysslar med samma sak fast utan licens och då kan sälja ullen till ett lägre pris. Jag skulle tvingas konkurrera med andra som gör det jag gör nu.
Hon håller fram ett sandfärgat nystan stort som en tennisboll och berättar att hon brukar sälja det till en sömmerska för cirka 50 euro. Sömmerskan tillverkar sedan
plagg till privatpersoner och säljer en mössa för runt 75 euro. Skulle samma mössa säljas i butik skulle den kosta minst 300 euro.
– Det är frustrerande, men vi kan inte sälja till butiker på grund av certifieringen. Därför måste vi acceptera den låga ersättningen. Vi hade såklart velat sälja direkt till köparen, men det är olagligt, säger hon.
Ökad tjuvjakt
Hur många hemliga spinnerskor det finns i Peru är oklart, men mycket pekar på att de är många då tjuvjakten på vikunjor har ökat.
Det är möjligt att ullen hamnar hos de internationella uppköparna, men det är också möjligt att ullen säljs till fattiga spinnerskor som intet ont anande försöker försörja sin familj.
Inte heller Domingo Hoces, biolog och specialist på hanteringen av vild fauna vid Sydamerikas forskningsoch utvecklingsinstitut för kameloider, Conopa, vet var den illegala ullen hamnar. Förutom i Peru gissar han att den återfinns på samma svarta marknader som bland annat elfenben, noshörningshorn och krokodilskinn.
– Mycket tyder på att det inte finns någon exklusiv svart marknad för bara vikunjaull utan att den är en del av den svarta marknaden för relaterade olagliga produkter. Att exakt ta reda på var och hur den hamnar där kräver dock en fullskalig internationell utredning, vilket inte finns.
Perus kassako
Eftersom vikunjan är Perus nationaldjur, tillika en kassako i form av exportvara ser den peruanska regeringen inte med blida ögon på nedgången av antalet djur. För att stävja tjuvjakten har de bland annat utbildat fler parkvakter samt öronmärkt och ökat det finansiella stödet till polisen.
– Socioekonomiskt har man försökt att engagera lokalbefolkningen, som är samlade i bondeorganisationer, i fältskyddet av vikunjas genom att underlätta hanteringen och kommersialiseringen. De har också bistått med stöd och utbildning så att byborna ska kunna utbilda egna parkvakter.
Det finns också en konvention för ”bevarandet och förvaltandet av vikunjan” från 1979 där flera länder skrivit under på att stävja handeln med illegal vikunjaull.
I byn Sicuani utanför Cusco plockar Jacinta Cucho Yanarico undan kassarna med lattefärgad ull. I färdiga plagg är denna mängd värd ofattbara summor, men nu, otvättad och tovig, är det svårt att med blotta ögat se vad som är grejen.
Kanske tycker Cucho Yanarico likadant med tanke på hur lite betalt hon får. Det hinner hon dock inte säga något om eftersom hon måste vidare till sitt andra jobb. För att kunna överleva har hon börjat arbeta på en marsvinsfarm.
I de hemliga spinnarnas fall kan man lugnt säga att Perus guld blir till sand.