Hålet i Estonia och vittnesmålen passar ihop

ESTONIA Bisaker blir huvudsaker, oväsentligheter blåses upp, skriver Torsten Fagerholm (27.12.2020) med anledning av att Estonia nu diskuteras igen.

Låt oss slå fast fakta. Den gemensamma haverikommissionen JAIC:s utredning blev tidigt ifrågasatt, främst på grund av att sjunkförloppet inte studerats närmare. Vinnova, en statlig forskningsfinansiär, beställde en sjunkstudie hos SSPA/ Chalmers och ett tyskt forskningsinstitut. Uppdraget var begränsat till att bekräfta den officiella bilden av haveriet. Alltså vet vi inte hur sjunkförloppet såg ut.

Det är ovanligt att det uppstår konspirationsteorier efter välgjorda haveriutredningar efter flyg- och fartygsolyckor. JAIC:s slutrapport däremot har gett upphov till spekulationer, genom att innehålla många vilseledande slutsatser. Bland annat hävdas att Estonia var sjövärdig när hon lämnade Tallinn. Att fartyget fem gånger efter varandra fått det provisoriska certifikatet förlängt utan att uppfylla kraven från Büreau Veritas, är bara en av många brister i utredningen.

Estonia lämnade i strid med gott sjömanskap Tallinn så illa lastat att hon med babords krängningstank redan fylld hade lätt slagsida åt styrbord. När hon mötte öppet hav med sydvästlig vind om 18–20 m/s fick hon ytterligare betydande slagsida. Det inser alla erfarna sjömän. Detta hade inte betytt så mycket om fartyget hade varit korrekt lastat. Då hade man med babords krängningstank kompenserat för slagsidan och gjort det bekvämare för passagerarna. Men krängningstanken var redan fylld på grund av felaktig lastning. Så kom det sig att styrbords fartygssida gick drygt en meter djupare än normalt vid midnatt. När hålet så uppstod kunde vatten strömma in till passagerardäcket, som redan i hamn ligger under vattenlinjen.

Överlevare, som alarmerade av oljud tidigt flydde upp till livbåtsdäcket, iakttog vatten på golvet i korridorerna och även vatten kommande uppifrån – troligen från hålet i bildäck. Hålet och vittnesmålen passar ihop.

Under den tveksamma rubriken ”Att gå till botten med Estonia” kritiseras därmed, på ett synnerligen illa underbyggt sätt, den nya dokumentären om Estonia. För de överlevande, anhöriga och den intresserade allmänheten kommer däremot den svenska regeringens meddelande om att man nu ser över hur gravfridslagen behöver anpassas för att möjliggöra undersökningar kring Estonia, som en lättnad. Det steget tog regeringen först sedan hål påvisats i Estonias skrov. Det kan inte med trovärdighet beskrivas som en bisak.

Det finns uppenbarligen de som tror sig veta att svaren på frågorna om Estonia står att finna i sjöförklaringen. En sjöförklaring gjordes emellertid aldrig. Det är just det som är ett av problemen. De berörda regeringarna tillsatte på eget initiativ en kommission som bestod just av de intressenter som borde ha blivit föremål för en sjöförklaring. Därför måste nu frågan om Estonias förlisning äntligen bli föremål för en oberoende internationell utredning

INGA-BRITT AHLENIUS tidigare bland annat chef för FN:s Interngranskning, Danderyd

SUSANNA POPOVA skribent, Stockholm

ANDERS ULFVARSON professor emeritus i marin konstruktionsteknik, Lidingö

SVAR Den klatschiga serien om Estonia hade platsat bäst på History Channel, en kanal som inte gör någon skarp indelning i dokumentärer, reality eller underhållning. Inom fiktionen ingår publiken ett kontrakt med berättaren och förväntar sig Wallandernivå. Inom nyhetsrapportering är det däremot journalistens – inte publikens – uppgift att avkoda, filtrera och faktakolla – att vägra låta sig ryckas med av slagkraftiga vanföreställningar. Extraordinära påståenden kräver extraordinära bevis. Det som påstås utan belägg kan likaså avfärdas utan belägg. Bottennapp faller bort på sin egen orimlighet.

Estonias konstruktion var konstaterat sårbar. Vid storm på öppet hav på linjen Rostock–Trelleborg 1993 drabbades systerfartyget Diana II av läckage från bogrampen, visirets låsanordningar skadades men man kom undan med blotta förskräckelsen. Myndigheterna skärpte reglerna för bogvisiren på Östersjöfärjorna – dock endast för nybyggen. Den rimliga förklaringen till Estoniatragedin förblir den mänskliga faktorn: en företagskultur som prioriterade kortsiktig lönsamhet och tidtabeller på bekostnad av passagerarnas säkerhet. Alltså försummade investeringar och allmänt dåligt omdöme.

En avlång, vertikal reva har nu uppdagats i den del av skrovet – till stor del ovanför vattenlinjen – som stötte mot bottnen. Att denna spricka skulle utgöra en avgörande pusselbit i lutningen eller sjunkförloppet har bedömts som fysikaliskt snudd på omöjligt av sakkunniga.

Det är svårt att ens via maximal transparens i efterhand skingra eggande mentala bilder som inte stämmer överens med verkligheten. Också medier bär ett ansvar. En bred allmänhet läser knappast igenom – eller begriper – haverikommissionens rapport. I stället för att frossa i ett socialpsykologiskt trauma och spä på med luddiga antydningar står det vem som helst fritt att bekanta sig med Riksarkivets Estoniasamling.