Kylan tränar bortglömda organ
I dag lever de flesta av oss liv där vi slipper frysa. Men det innebär också att kroppens särskilda värmeceller inte stimuleras.
– Om man tappar aktiviteten i det här organet förlorar man sannolikt en viktig reglering av ämnesomsättningen, säger forskaren Camilla Schéele.
Nedkylning fungerar som träning för kroppens bruna fettceller – ett slags celler som är specialiserade på att alstra värme. Det kanske inte låter så märkvärdigt, att alstra värme. Men för oss varmblodiga djur är det livsavgörande. Vi värmer oss huvudsakligen genom att hushålla med den spillvärme som uppstår då kroppen utför någon form av arbete. När det inte räcker börjar vi huttra, för att sätta extra fart på musklerna.
Men dessutom har vi alltså brunt fett, som kan bli varmt utan arbete. Man kan säga att det är celler som har kortslutit sina små kraftverk, mitokondrierna, så att de rusar på tomgång när de förbränner fett och socker.
Kostsam resurs
Som nyfödda har vi gott om brunt fett. Det är livsviktigt, för det tar ett tag innan nervsystemet kopplar ihop muskulaturen så att vi kan huttra ordentligt. Men i takt med att vi blir äldre minskar mängden brunt fett. Hos de flesta vuxna är mängden så liten att det var först för lite drygt tio år sedan som forskarvärlden över huvud taget upptäckte spår av brun fettvävnad i den vuxna människokroppen.
Camilla Schéele, som forskar vid Köpenhamns universitet med särskilt fokus på brunt fett, menar att det sannolikt beror på vår moderna livsstil.
– Man kan jämföra med fysisk träning och musklerna, om vi inte använder dem så bryts de ned. Det är kroppens sätt att hushålla med kostsamma resurser genom evolutionen, säger Camilla Schéele, forskare vid Köpenhamns universitet och specialiserad på brunt fett.
Hennes forskargrupp har visat att de allra flesta människor, oavsett ålder, har ett slags stamceller i fettvävnaden som kan bilda brunt fett om de stimuleras av sådana nervsignaler som kroppen skickar ut när vi exponeras för kyla.
– Men på samma sätt som vi inte rör oss lika mycket som förr, är vi inte ute i kylan lika mycket. Så det är en viktig funktion som vi riskerar att tappa, säger Camilla Schéele.
Kommunicerar med hjärnan
Tillsammans med sina kollegor undersöker hon nu bland annat hur brun fettvävnad tycks kommunicera med hjärnan, bukspottskörteln och levern och på så vis skulle kunna ha en funktion i regleringen av kroppens ämnesomsättning. Forskargruppen fokuserar på att identifiera signaler från det bruna fettet som får andra organ att öka eller minska tillgängligheten av socker och fett i blodet.
– Brunt fett växlar mellan att vara aktivt och inaktivt, det vill säga att bränna mycket energi eller väldigt lite, säger Camilla Schéele.
Finns det någon poäng med att försöka få mer brunt fett? – Ja, det finns absolut en poäng. Om man tappar aktiviteten i det här organet förlorar man sannolikt en viktig reglering av ämnesomsättningen. Vi tror till exempel att det kan ge en bättre reglering av aptiten. Det är en hypotes som vi ska studera under de närmaste fem åren, säger Camilla Schéele.
Krävs ingen isvak
Så vad kan man göra för att träna sin bruna fettvävnad? – Ju mer man utsätter sig för lite kallare temperaturer, desto mer stimuleras det bruna fettet, säger Camilla Schéele.
– Men det behöver inte vara att man går ner i en isvak. Det kan räcka med att man tar en vinterpromenad och det känns lite kallt först. Då kan man ju vänta med att ta på sig en extra tröja direkt, och se om man kanske vänjer sig efter en stund.
Det som då händer, förklarar hon, är att det sympatiska nervsystemet aktiveras, vilket ger en ökad frisättning av noradrenalin som stimulerar den bruna fettvävnaden.
– Det blir en aktivering av de bruna fettceller som man redan har, och en rekrytering av stamceller som bildar nya bruna fettceller. Om man gör det ofta blir kroppens förmåga att värma sig bättre för varje gång, som med annan träning.
❞ På samma sätt som vi inte rör oss lika mycket som förr, är vi inte ute i kylan lika mycket. Så det är en viktig funktion som vi riskerar att tappa. Camilla Schéele forskare, Köpenhamns universitet