Tina Nyfors forskar i ekotillräcklighet
Konceptet ekotillräcklighet ställer frågan vad som är tillräckligt för ett bra liv. I den frågan hoppas många att lösningen på klimatkrisen ska hittas. Begreppet är nu föremål för en doktorsavhandling.
Enstaka ord kan dölja komplicerade koncept. Ta till exempel ordet ekotillräcklighet – ett begrepp som sannolikt är obekant för de flesta och som på engelska heter ecological sufficiency. Begreppet, eller ordet, syftar på att peka ut vad som är tillräckligt. Eller omvänt kan man ställa sig frågan vad som egentligen är tillräckligt för ett bra liv.
Klart är bara att vi har för mycket, och att vi måste sänka på våra krav för att kommande generationer ska ha en frisk värld att växa upp i. För att vara i linje med Parisavtalets mål har vi ungefär tio år på oss att få kontroll över den globala uppvärmningen. Kort sagt är det bråttom. Borgåbördiga Tina Nyfors doktorsavhandling tar avstamp i just detta träsk: ekotillräcklighet.
Avhandlingen kretsar kring en rad avgörande frågor. Vad är tillräckligt? Hur ska vi minska på vår konsumtion så att den ryms inom ekologiska gränser? Kopplat till det här – även om det inte explicit ingår i undersökningen – är frågan vilken roll det ekonomiska systemet – som bygger på konstant tillväxt – spelar.
Såsom jag ser det så är det oundvikligt att vi måste börja ifrågasätta det ekonomiska systemet med konstant tillväxt. Tillväxten kan inte frikopplas från resursanvändning.
Behövs konkretion
Med tanke på temat för doktorsavhandlingen är det en munter Tina Nyfors som svarar i telefonen.
Dilemmat, som säkerligen inte är obekant för någon i det här skedet, är klimatförändringen – en process vars väntade konsekvenser kommer att få pandemiåret 2020 att framstå som ganska bra. Åtminstone om inget görs, alltså. Vi har, nämner Nyfors, tio år på oss att göra nödvändiga förändringar och få ner utsläppen. Målet enligt Parisavtalet är att den globala uppvärmningen ska hållas klart under 2 grader.
I Finland är läget det här: Genomsnittsfinländaren har ett ekologiskt fotavtryck på cirka 10 ton koldioxidekvivalenter per år. Lite beroende på hur man räknar borde utsläppen ligga på 2,5 ton år 2030.
Det är en radikal förändring, hur man än ser på saken.
Nyfors påpekar att det inte råder brist på ambitiösa klimatmål, däribland att Finland ska bli klimatneutralt. Dilemmat är att man inte kommit längre än så.
– Det som saknas är konkreta förslag på hur man når målen. Där finns en lucka. Det är här idén om tillräcklighet kommer in, och det som min avhandling kretsar kring.
Fokus på konsumtion
Innan vi dyker in i det som åtminstone cyniskt lagda personer börjar se som en oundviklig kollaps av vårt västerländska samhälle kan det löna sig att ta en titt bakåt i tiden. Nyfors – ursprungligen journalist till utbildningen – började fundera på vad hon egentligen vill hålla på med. Året var 2006, och miljöfrågorna började bubbla på allvar. Sagt och gjort, inom den branschen har det blivit efter en sväng via Sverige med studier i miljö- och hållbarhetsvetenskap.
Arbetet med miljöfrågor ledde sakteligen till LUT-universitetet i Lahtis och den vägen, år 2018, till att bidra till en rapport för Finlands klimatpanel. Rapporten publicerades i september, varefter en vetenskaplig artikel publicerades den 7 december. Det var under de två åren som begreppet tillräcklighet visade sig vara högintressant.
– Jag läste om konsumtion och policy och klimatpåverkan i samband med arbetet. Vår rapport fokuserade på det, och på individens och hushållens roll i klimatförändringen. Jag blev väldigt intresserad eftersom det handlar om konsumtion och att man inte riktigt fokuserar på det, trots att hushållen står för 66 procent av Finlands konsumtionsbaserade utsläpp. I allmänhet talar man om effektivitet och tekniska lösningar, säger Nyfors.
Således har arbetet med doktorsavhandlingen pågått sedan maj, i princip med avstamp i rapporten med samma tema.
– Det ger en möjlighet att fokusera på och forska i ett kontroversiellt tema. Eller idén är väl inte jätteradikal, men vissa av tankarna upplevs som radikala i vårt västerländska samhälle.
Vad är för mycket?
Det som gör ekotillräcklighet radikalt är tanken om att i praktiken begränsa vardagen. Eller, som Nyfors hellre formulerar det: De ekologiska gränserna är ramarna vi ska hålla oss innanför, vilket i praktiken kan begränsa valen i vardagen.
Idén kan till exempel illustreras av ekonomen Kate Raworths runda munk – donut – vilket också lett till benämningen donutmodellen. Grundtanken är att garantera det som är nödvändigt (mat, värme, hygien) och samtidigt hållas inom de ekologiska gränserna. Inne i munken är det tryggt för mänskligheten att röra sig, i utkanterna finns det som är för mycket. Principen leder till frågor kring vad som behövs och vad som är för mycket.
En annan grundtanke är att det vi främst åstadkommit och gjort hittills
– effektivitet och tekniska lösningar – inte räcker. Det behövs, påpekar Tina Nyfors, nya sätt att tänka.
– Såsom jag ser det så är det oundvikligt att vi måste börja ifrågasätta det ekonomiska systemet med konstant tillväxt. Tillväxten kan inte frikopplas från resursanvändning.
Vad kan vi avstå från?
Systemet orsakar också andra problem, som ojämlikhet – något som fått till och med anrika Financial Times att komma med ett upprop för att ”nollställa” kapitalismen. I grunden är det inga nya idéer, ungefär samma funderingar har figurerat inom vissa (vänster)kretsar redan länge men som också vissa delar av den ekonomiska högern börjat anamma, delvis av rädsla för sociala oroligheter.
Det gäller, nämner Nyfors, att ta ett steg tillbaka och titta närmare på vad som egentligen pågår, och att våga ifrågasätta självklarheter i vår livsstil. I korthet gäller det att börja leva på ett hållbart sätt.
Det kan låta självklart, men det kostar också – och väldigt få är villiga att tumma på sin livsstil.
Men sakteligen börjar attityderna förändras, tror Nyfors. Klimatfrågorna har klättrat upp på agendan nu när effekterna börjar synas. Till exempel har pandemin till stora delar orsakats av samma mekanismer som ligger bakom klimatförändringen. Men det mesta handlar om mera direkt påverkan.
– Hösten har varit ovanligt varm här i södra Finland. Och vi läste alla till exempel om ökade skogsbränder i Australien, Kalifornien och Sverige. Det vi ser är i linje med vad FN:s klimatpanel har förutspått. De konkreta effekterna börjar synas också hos oss i rika västländer. Jag ställer mig frågan när människor faktiskt börjar kräva att mer görs, hur länge finns det motvilja att ifrågasätta sin livsstil.
Nyfors tror att attityderna förändras i takt med att läget försämras, vilket också innebär att åtgärder som tar bort ansvaret från individen kommer att bli efterfrågade. Svaren kan hittas i politisk styrning, där Finlands klimatpanel lyfter fram reglering, lagstiftning och beskattning som styr om konsumtionen i kombination med information och att göra det lätt att välja klimatsmart.
– Med styrning och reglering behöver individen inte tänka på vem som får flyga, eller vem som har rätt att åka på utlandssemester två gånger om året. Eller vem som får ha stadsjeep. Ett sätt att ta bort ansvar är att styra konsumtionen.
Politiskt dyrt
Inte för att en så stor omställning kan göras i ett svep. Också Finlands klimatpanels rapport tar fasta på professor Ian Goughs idé att det finns tre faser i omställningen till ett kolsnålt samhälle. Vi är nu i den första fasen där man fokuserar på tekniska lösningar och ökad effektivitet. Den andra fasen är att styra konsumtionen, medan den tredje är att minska på konsumtionen.
– Den andra fasen måste man fokusera på nu, fundera på vilka styrmedel som finns. Här gäller det att peka ut det som har största och minsta utsläppen och styra konsumtionen enligt det, säger Nyfors.
Det är här politiken och hindren kommer in. De åtgärder som krävs har visat sig vara alltför kostsamma – såväl ekonomiskt som politiskt – för att någon politiker eller något parti skulle riskera sin position. Hur svårt det kan vara att genomföra förändringar syns också i det lilla, som i Borgå där förslaget att minska på antalet parkeringsplatser väckt en hel del agg.
Men det behöver ändå inte vara som att återskapa Sovjetunionens tomma butikshyllor. Ekotillräcklighet handlar inte enbart om att ta bort. Det finns också ett stort fokus på ett bra liv, påpekar Tina Nyfors.
– Att ha ett bra liv är den andra sidan av myntet.
Den stora frågan är sedan vad ett bra liv innebär. Annorlunda blir det i alla fall.
– Det är tiotusendollarsfrågan. Att ha mer tid, att göra saker tillsammans kan exempelvis få större betydelse. Men det behövs en diskussion, temat måste lyftas upp på agendan. Experter, vanliga människor, företagare och ekonomer måste sitta ned vid samma bord och prata om det. Utmaningarna är stora, men jag vill påstå att diskussionen om tillräcklighet och gränser kan komma med förslag på hur vi ska göra för att nå klimatmålen.
Det finns fog att vara cynisk, men – om man frågar Nyfors – också att vara optimistisk. Men lätt är det inte. Hon påminner också om att stora förändringar ofta börjat med små rörelser på gräsrotsnivå, rörelser som figurerar i marginalerna.
– De tillämpningar som föreslås via ekotillräcklighet går emot rådande värderingar, som full frihet att välja, tanken om en konstant ekonomisk tillväxt och en utveckling mot mera och bättre och större. Sådant håller inte i en värld med begränsade resurser. Och jag tror att allt fler börjar inse det.