Kammarmusiken röjer vägen för Klamis orkestrala mästerverk
Den seriösa skivsatsningen på Uuno Klamis kammarmusik fyller viktiga luckor och belyser vägen till hans orkestrala mästerverk.
Uuno Klami: Kammarmusik. Uuno Klami-ensemble: Essi Höglund, violin, Eero Kesti, altviolin, Sirja Nironen, cello, Esa Ylönen, piano. (Alba)
Låt er inte avskräckas av konvolutfotot, som mest påminner om en veckotidningsillustration. Den i höstas utkomna skivan med plock ur Uuno Klamis kammarmusikaliska produktion är en seriös satsning, som fyller viktiga luckor i den klamiska diskografin.
Klami (1900–1961) var en boren orkesterns man och de relativt fåtaliga kammarmusikopusen kan sägas röja vägen för de orkestrala mästerverken. Lejonparten av kammarmusiken tillkom under studietiden och i pianokvartetten från 1922 kontrasteras på ett spännande sätt sjudande senromantik med en obstinat rytmik, som osökt för tanken till vad som komma skulle.
Av den tresatsiga sonaten för violin och piano färdigställde den 20-årige Klami blott de två första satserna och Kymi Sinfoniettas soloaltist, tonsättaren Eero Kesti, har rekonstruerat finalen utifrån de kvarlämnade skisserna. Klami kände en stark dragning till den franska kultursfären och violinsonaten karakteriseras av en fransk färgning snarare än någon desto mer distinkt finsk-nationell ton.
Sonaten för altviolin och piano skrevs 1920, omedelbart efter violinsonaten, och då första och sista satserna uppvisar betydande likheter med det tidigare verket har man här dessvärre valt att göra enbart mellansatsen, Andantinot. Elegiska Berceuse för violin och piano är ett arrangemang av andra satsen ur Symphonie enfantine (1928) och görs, liksom skivans övriga verk, med ypperlig stilkänsla och god smak av Klamiexperten, pianisten Esa Ylönen och hans medmusiker i Uuno Klami-ensemblen: Kesti, violinisten Essi Höglund och cellisten Sirja Nironen.