Den återfunna åttans dilemma

"Ofullbordade och förkomna kompositioner, liksom överlag kulturskatter på villovägar, är tacksamt litterärt stoff."

Visste ni att Sibelius åttonde symfoni inte alls gick upp i rök och att den famösa autodafén i Ainola är ett uppdiktat villospår? I själva verket blev manuskriptet stulet av en sovjetisk agent strax innan vinterkrigets utbrott och efter åtskilliga förvecklingar hamnade mikrofilmen i nazisternas händer – originalet förstördes i en bombräd – för att slutligen samla damm i Milano.

Se här den inte helt ointressanta utgångspunkten för Tony Lundmans – redaktör vid Konserthuset Stockholm och tidigare kritiker vid Svenska Dagbladet – spänningsroman 8 (2019). Huvudpersoner är Lappfjärdsbördiga dirigenten Evy Rosbacka och hennes peruansk-svenske manager Hector del Mar Lindström, som kommer symfonin på spåren.

Som thriller är den inte pjåkig. Grundidén är festlig, det tekniska förverkligandet hyfsat och speciellt trovärdig är Lundman i skildrandet av Rosbackas upplevelse av musiken samt hennes successiva nedglidande i ett slags Sibeliusrelaterad psykos. En rejäl släng med sleven får sig även Rosbackas plågoande Ken Parsons, chef för demonagenturen Parsons & Hewitt, och Norma Lefebvres musikskvallersajt Flipped Disc – bägge med lätt identifierbara reella förebilder.

Uppslaget är inte nytt. Ofullbordade och förkomna kompositioner, liksom överlag kulturskatter på villovägar, är tacksamt litterärt stoff och Sibelius åtta figurerar även i övriga alster i genren. Hos Lundman spelar symfonin dock en allt överskuggande roll, som levde den ett eget liv.

Vad händer så med den? Tja, Lundman väljer smart nog att inte stänga någon dörr alltför definitivt, för handen på hjärtat; vilken musikvetares och musikkritikers våta dröm är det väl inte att åttan en vacker dag dyker upp ur gömmorna? Själv skulle jag inte bli förvånad om åtminstone första satsen – som bevisligen översändes till kopisten – existerar i sinnevärlden och varför inte med litet god tur även resten. Allt tyder trots allt på att stycket fullbordades.

Hur kan det hela då ha låtit? Utan att hemfalla till meningslös spekulation, kan vi vara tämligen säkra på att det inte klingade som något annat Sibelius skrivit. Det kan rentav vara en huvudorsak till att han inte förmådde skiljas från manuskriptet. Stoffet var så radikalt annorlunda och, på ett personligt plan, sprängladdat.

Vittnesbörd från personer som, sanningsenligt eller ej, påstår sig ha fått en skymt av manuskriptet samt det vi vet om första satsens duration pekar i en och samma riktning: det tycks handla om ett flersatsigt verk av avsevärd längd, eventuellt med manskör som uttrycksmässig tilläggsdimension. En frestande tanke, enär den med Kullervo inledda cirkeln i så fall skulle ha slutits.

Utifrån de kortkorta fragment som spelats in av John Storgårds kan vi därtill sluta oss till att det harmoniska tänkandet nått en helt ny nivå, vilket även i övrigt förefaller logiskt. Sibelius följde noga med tidens musikaliska strömningar och varför skulle han ha låtit de erfarenheterna passera obemärkta?

Den centrala etiska frågeställningen, som även Lundman uppehåller sig kring, är ändå hur vi borde förhålla oss till en återfunnen åttonde symfoni. Om den inte dög åt sin upphovsman, är det då moraliskt försvarbart att framföra den? Spörsmålet är dock av filosofisk natur – den för människan arttypiska nyfikenheten kommer självfallet att ta överhand.

Lundmans bok har i år utkommit även på finska, översatt av HBL-kolumnisten Sakari Ylivuori.