Hur vara författare på en speedad bokmarknad?
Resan genom denna essäsamling med många insikter och tänkvärdheter men med få borrande resonemang var ändå värd att göra, konstaterar recensenten.
Här/Nu: 10 + 1 essäer om samtiden
Medverkande: Sara Abdollahi, Steve Dearden, Torbjörn Elensky, Mio Lindman, Henrik Jansson, Adrian Perera, Marcus Prest, Cia Rinne, Matilda Södergran, Hannele Mikaela Taivassalo, Miia Toivio Ellips 2020
En skara välskrivande och tänkande författare och skribenter som blir ombedda att skriva om sin samtid – det är inte utan förväntningar som jag tar mig an den nya essävolymen under redaktion av Ralf Andtbacka och Ulrika Nielsen. Men förhoppningarna om att få mina egna uppfattningar ställda på huvudet och mina invanda föreställningar utmanade infrias först långt in i boken. Det har sina skäl.
Att uppehålla sig vid att det skrivna skrivs i ett nu som är den skrivandes kan vara svårt att undvika när uppgiften är att skriva nedsänkt i nutiden och dessutom med sitt eget skrivande som föregivet tema. Men få element i en text har så kort tid till bäst före-datum som just den typen av metakommentarer. Ämnet samtiden – med alla dess stora frågor – tycks i flera fall försvinna ner i ett narcissistiskt slukhål. Hjälp – JAG, har blivit ombedd att skriva om detta svåra ämne och nu är det brådis och jag tror jag måste säga nåt om hur svårt det är att skriva om detta just HÄR och NU, och hur ska jag kunna hålla denna deadline …
Det kan i viss mån vara uppdragsgivarnas fel eftersom skribenterna, enligt det i övrigt inspirerande förordet, gärna fick utgå från sina respektive ”skapandeprocesser”. De fick gärna vara personliga, men de fick samtidigt gärna söka sig bortom den subjektiva sfären. Flera bidrag svarar väl mot det första ledet i instruktionen, men når inte så värst långt utanför det egna skriv- eller cafébordet.
Digitaliserad mobilitet i senkapitalismen
Redaktörerna Andtbacka och Nielsen tillhandhöll också tändvätska i form av Rebecca Solnits uppmärksammade kulturanalytiska essä Hope in the dark. Untold histories, Wild possibilities (2004). En bra idé som dock inte tycks ha tänt mer än ett fåtal skribenter till att gå i närkamp med någon av samtidens svåra frågor. Eller är det så att dessa problem är så många och stora att det är enklare att diskutera bruket eller missbruket av sociala medier? För det är det många som gör, mer eller mindre utförligt. Med tanke på att vi lever våra dagar uppkopplade är det fullt begripligt. Samtidigt är det som om ”Insta” och ”Fejjan”, Snapchat och Twitter leder till ett mer ytligt förhållningssätt till själva saken – blicken ner i mobilens krispiga skärm återspeglar främst användarens nojor. Det räcker liksom inte att ha ruttnat på sociala medier.
Någon snuddar vid frågan om den digitaliserade mobiliteten som en rörlighet i den senkapitalistiska samhällsordningen som i själva verket passiviserar oss socialt och politiskt. För att denna tänkvärda synpunkt inte ska stanna vid en konspiratorisk tanke krävs ett mer utförligt resonemang. Vad gör medieanvändandet med oss? Hur ska vi förhålla oss när medierevolutionsyran har börjat övergå i ett mer kritiskt reflekterande?
Historiskt medvetande krävs
Kanske är det mig det är fel på, kanske har jag både orättvisa och orimliga förväntningar. Men halvvägs in i essäsamlingen hajar jag till – det är Cia Rinne som får mig att inse att det är något jag dittills saknat: för att komma ur den förlamande känslan av samtidens oöverskådlighet krävs ett historiskt medvetande.
Ämnet samtid och framtid sedda i den historiska erfarenhetens ljus berörs i flera av essäbokens bidrag, men hade varit förtjänt av att ha behandlats mer energiskt. Jag inser också att jag hade hoppats på fler reflexioner kring svårigheterna och möjligheterna för – och kraven på – författare att på en speedad bokmarknad ta upp och behandla dagens och morgondagens ofrånkomliga frågor: migration, orsakad av fattigdom och klimat, accelererande global uppvärmning och dess många konsekvenser, fortsatt exploatering och utarmning av naturen, demokratiunderskott, faktaresistens, social polarisering och hoten mot välfärdssystemet. För att nämna några av de ämnen som i dag upptar många humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare och skribenter.
Perfekt balans mellan patos och logos
Resan genom denna essäsamling med många insikter och tänkvärdheter, men med få borrande resonemang om vad det innebär att vara en skrivande människa i en tid med så många dystopiska utsikter att framtiden är på väg att tona bort, var ändå värd att göra – och det berodde på särskilt ett bidrag. Den effektiva avvägningen mellan känslomässigt engagemang och sakkunskap (perfekt balans mellan patos och logos) i Matilda Södergrans behandling av människans förhållande till andra levande varelser fick mig att börja tänka en bra bit utanför min egen trygghetszon. Att få så mycket väsentligt förmedlat på ett så pass begränsat utrymme, och med så många relevanta referenser som också vidgar frågan till att handla om avsevärt mycket mer än att sälja in veganalternativet, är en beundransvärd prestation. En sådan som kan göra skillnad.
Resan genom denna essäsamling med många insikter och tänkvärdheter, men med få borrande resonemang om vad det innebär att vara en skrivande människa i en tid med så många dystopiska utsikter att framtiden är på väg att tona bort, var ändå värd att göra.