Svårt att ta sig fram.
Snöyran förde med sig olyckor, förseningar och otaliga spadtag. En av de många som var ute på stan för att göra Helsingfors framkomligt var Peggy Heikkinen, som jobbade mer än 13 timmar i sträck, fyra dagar på raken. ”På tisdagen var jag så trött efter jobbe t att jag inte ens orkade äta.”
Peggy Heikkinen är ett bekant ansikte på Svenska Yle, Folktinget och Svenska Kvinnoförbundet. Men för några år sedan bytte hon bana och är nu en av de hundratals arbetare som krigar för att hålla Helsingfors på fötter. – I går var jag så trött efter jobbet att jag inte orkade äta, säger hon under sitt tredje dubbelpass på raken.
Sisyfos är en figur i den grekiska mytologin som sägs ha grundat staden Korinth. Mer känd är han ändå för det straff han skulle avtjäna för att ha baktalat självaste Zeus: Han skulle släppas fri bara om han rullade ett stenblock uppför en brant. Men gång på gång slank bumlingen ur hans grepp, och Sisyfos tvingades börja på ny kula.
Det är honom man tänker på när Peggy Heikkinen pekar på trappan vid Ulrikaskvären, som vetter söderut från Observatorieberget.
– När vi gick hem i går eftermiddag hade vi röjt all snö, men i morse var det helt igensnöat ... man såg inte ens trapporna!
Heikkinen är en av de hundratals arbetare som staden mobiliserat för att rida ut snöstormen.
Jobbar mer än 13 timmar i sänder
När HBL träffar Peggy Heikkinen vid spårvagnshållplatsen på Fabriksgatan är hon ensam. Hennes två kolleger har åkt i väg för att hämta mer utrustning, och Heikkinen unnar sig ett sällsynt uppehåll i arbetet.
Hon lutar sig mot sin spade medan snön piskar i ansiktet. Efter drygt elva timmar på jobbet – hon steg upp klockan 23 och började arbetsdagen 00.30 på onsdagen – ser hon fram emot en lunchpaus.
– När jag kom hem i går var jag så trött så jag somnade direkt. Jag orkade inte ens äta mat innan jag lade mig. Min pappa ringde och väckte mig, han visste inte att jag hade jobbat natt.
Det här är den tredje arbetsdagen på raken som hon jobbar dubbla skift, sammanlagt över 13 timmar. Den fjärde och sista börjar natten mot torsdag. Det säger åtminstone cheferna.
– När man jobbar med bara spade ...
Hon ler brett under den gula luvan trots att hon är helt slutkörd.
– Så länge man håller i gång går det hyfsat bra. Men direkt när man sätter sig ner för en kopp kaffe är det svårt att fortsätta.
Hon har ingen muskelvärk men måste se till så hon orkar köra sina pass till slut.
– Snön är rätt tung just nu, så man får se upp så man inte tar för stora spadtag.
Vissa ställen, som hållplatser och trappor, går inte att komma åt med en traktor eller plogbil. Det är där Peggy Heikkinen, och 13 andra i södra Helsingfors, kommer in i bilden med sina spadar.
Hon är något av en gröngöling i sammanhanget. Sedan hon blev anställd på stadens byggtjänst Stara är det här den andra vintern, men den första riktigt snörika. På somrarna pysslar hon om Helsingfors grönområden: hon är utbildad trädgårdsmästare och teamledare på parkavdelningen.
Men det har hon inte alltid varit. Peggy Heikkinen är mer känd bland annat som ex-ordförande för Svenska Kvinnoförbundet i Sörnäs.
Man skulle inte tro det, men här står en politices magister i statsvetenskap och tjänar sitt levebröd på att skotta snö.
Hur känns det nu när du tänker på ett varmt, skönt kontor och regelbundna arbetstider? – Allt har sina sidor. Det här är förstås ett helt annorlunda jobb, säger Peggy Heikkinen och skrattar.
Varpå hon gör en samhällsvetenskaplig observation:
– Det är intressant att se hur folk bemöter oss. När vi jobbar i parken får vi en massa tacksamhet, men inte lika mycket när vi underhåller gator. Det är mer ”här behöver ni inte sanda”, ”hoppas ni inte saltar här, för det fräter hundarnas tassar” och liknande, men vi gör ju det inte för skojs skull.
Till de som är missnöjda med snöröjningen svarar Peggy Heikkinen att staden och de fyra andra bolagen som ansvarar för underhållet gör sitt allra bästa.
Under hela intervjun talar Peggy Heikkinen fokuserat. Hon vet att det snöar, att mer jobb väntar för varje sekund som går utan frenetiska spadtag, men hon har nått en särskild sinnesro i maktlösheten och känner sig ”zen”.
– Vi åker runt och kollar om något ställe behöver skottas, om och om igen. Vi gör vårt bästa. Men just nu rår vi inte för vädret.