Kulhål i taket
På min sista utlandsresa före pandemin var jag i Madrid och Bilbao med en grupp studenter. En av programpunkterna var ett besök i det spanska parlamentet, en byggnad jag ofta gått förbi, men aldrig tidigare satt min fot i. En sak som fastnade i minnet var att man hade bevarat kulhålen som överste Antonio Tejero lyckades åstadkomma då han intog talarpodiet den 23 februari 1981 för att ge startskottet (sic!) till en planerad militärkupp.
På vems uppdrag Tejero agerade den dagen är fortfarande delvis oklart, men spåren leder otvivelaktigt till de mest hårdnackade försvararna av arvet från Francos antidemokratiska diktatur, och därför har man väl valt att inte radera spåren från den februaridagen. Än i dag kan man se tv-klippet när Tejero med vulgära svordomar uppmanar alla att lägga sig raklånga på golvet, och för att övertyga sin publik trycker han av en rad pistolskott upp mot taket. Kuppförsöket, som i Spanien går under beteckningen 23F, inträffade mitt under ceremonin då den nya regeringschefen Leopoldo Calvo-Sotelo skulle installeras. Han kom sedan rätt snart att efterträdas av socialisten Felipe González. För några år sedan kändes dessa berömda scener ännu rätt avlägsna.
Att bevara spåren av våldsamma attacker mot nationens demokratiska rum, monument och symboler förekommer även hos oss. Snellmanstatyns piedestal bär fortfarande spår av fortsättningskrigets bombningar, och den som har sinne för detaljer vet att det i dörren till Nationalmuseet finns ett kulhål, som ett slags stumt minne från inbördeskrigets slutfas. Det är sedan upp till var och en att ge kulhålet och spåren efter kreverade bomber en ideologisk innebörd. Gemensamt för alla dessa är att utomparlamentariskt våld mot samhällets bärande institutioner, inte minst de folkvaldas högborgar, inte får falla i kollektiv glömska. Våldets spår blir minnesmärken, eller synliga ärr i samhällskroppen som får oss att fråga: vad har hänt här?
Vår egen riksdag och dess ståtliga granitborg har aldrig vandaliserats. Vårt konstitutionella arv har varit starkare än det utomparlamentariska. Annat är det med den tyska riksdagsbyggnaden i Berlin som stod färdig 1894. Några veckor efter att Adolf Hitler hade installerats som rikskansler 1933 stod byggnaden i brand. En holländsk kommunistaktivist dömdes till döden för dådet, och händelsen användes av makthavarna till fullo för att sätta de flesta demokratiska lagar ur spel. Brandmästaren som senare framförde misstankar mot att branden var anlagd blev avsatt från sin tjänst, fängslad och slutligen mördad i fängelset 1939. Det parlamentariska arbetet i byggnaden återupptogs först 60 år senare 1999.
De folkvalda parlamentarikernas byggnader har en stor symbolisk betydelse: Westminster, det ungerska parlamentet som är inspirerat av det i London, men några meter längre ... Men frågan är om ändå inte Capitol Hill och kongressbyggnaden i Washington DC är världens arkitektonisk-ideologiskt viktigaste demokratisymbol?