Polisserie utöver det vanliga
Tunna blå linjen är ett exceptionellt välgjort och fängslande polisdrama. Serien skildrar konflikten mellan det privata och professionella i polisyrket, och hedrar på sätt och vis en kår som utför ett tufft och krävande jobb, ibland med fara för sitt liv.
KRIMINALSERIE
Tunna blå linjen
10 delar på Yle Arenan, Yle TV1 måndagar kl. 21.00 från den 18.1 och Yle TV2 tisdagar kl. 21.50 från den 19.1. (Serien recenseras i sin helhet.) Huvudförfattare: Cilla Jackert. Huvudregi: Sanna Lenken. I huvudrollerna: Amanda Jansson, Oscar Töringe, Gizem Erdogan, Per Lasson, Anna Sise, Sandra Stojiljkovic.
Den tunna blå linjen är en symbol och en flagga som används för att hedra och uttrycka stöd för polisen. Den blå linjen symboliserar polisen som en barriär mellan brottsligheten och allmänheten.
Symbolen har fått ge namn till SVT:s stora dramasatsning som inleder året. Det ska sägas från början att det här inte är någon vanlig polisserie där handlingen drivs framåt av en utredning av ett specifikt fall. Tunna blå linjen är mera drama än krim; den koncentrerar sig på relationer, både de professionella i tjänsten och de privata – och ofta kan heller inte dessa hållas isär. Faktum är att detta är seriens stora tema och konflikt: det svåra i att som polis balansera yrke och privatliv. Är det ens möjligt, och önskvärt? Också på den här punkten rör serien vid en tunn linje.
Kärlek i polisbil
Handlingen i detta arbetsplatsdrama är förlagd till Malmö, en stad känd för sin brottslighet och sina sociala oroligheter. Som seriens främsta huvudperson framstår Sara (Amanda Jansson), ny på jobbet efter att ha flyttat ner från Umeå. Sara är kristen och vill hjälpa människor och tro det bästa om dem. Hon paras – självfallet – ihop med sin raka motsats, den cyniska kollegan Magnus (Oscar Töringe) som lätt tappar humöret på utryckningarna och fräser åt henne att inte vara naiv.
I Leah (Gizem Erdogan, Kristallenbelönad för sin roll i fjolårsserien Kalifat) har serien en annan sorts eldsjäl. Hon är en solitär som öppet vågar kritisera hur hennes arbetsplats hanterar problemen i förorterna. Att hon är judinna gör att serien även tar upp antisemitism.
Jesse (Per Lasson) leder seriens grupp av poliser. Han är nylämnad av sin fru och pappa både i det privata och på jobbet. Han framstår som en välvillig och omhändertagande produkt av folkhemmet: på jobbet visar han omtanke om sina kollegor,
privat oroar han sig för en trulig tonårsdotter med nytt umgänge. Så är det med flera av seriens poliser; de har problematiska familjeomständigheter i sin bakgrund.
Serien löper linan ut i sin behandling av professionalitet och privatliv genom att låta poliser som jobbar tillsammans bli kära i varandra, med alla implikationer det innebär. Faye (Anna Sise) och Dani (Sandra Stojiljkovic) har ett förhållande som de håller hemligt, eftersom de vill fortsätta jobba i par. Det här är en bihandling som blir något oavslutad, medan seriens stora, bärande kärlekshistoria är den mellan Sara och Magnus, motsatserna som dras till varandra.
Krävande yrke
Det kan låta som om serien inte gör något märkvärdigt, utan handlar om det som var och varannan tvserie brukar handla om: relationsoch kärleksproblem, föräldraskap, familjehemligheter. Dessutom har vi yrkesskildringen där poliserna möter tragiska människoöden, missbruk, psykisk sjukdom, överfallsvåldtäkter, kvinnomisshandel samt spänningar i samhället som tar sig uttryck i högerextremism och oroligheter i socialt utsatta områden.
Men seriens sätt att berätta om detta är exceptionellt starkt, fängslande och berörande, med en närvaro och intimitet som är total. Tankarna går till en annan skånsk kriminalserie från i höstas, Mikael Marcimain Jakten på en mördare. Båda serierna har det realistiska, nästan dokumentära, greppet gemensamt.
Det är utan tvekan ett tufft yrke som skildras. I många fall ter sig pressen på poliserna omänsklig, då de tvingas se och uppleva svåra saker, samtidigt som de ställs till svars av en krävande allmänhet som tar ut sitt missnöjde på dem.
Genom serien får vi utdrag ur jargongen på Twitter när allmänheten kommentarer polisarbetet då något hänt i staden. Kommentarerna följer samma mönster: en del som tycker att polisen är klantskallar, andra som tar varje tillfälle att lufta sin rasism, och så de som tar polisen i försvar.
Seriens sätt att lyfta fram det jobb som polisen gör i samhället kan i sig ses som en Tunna blå linjen-manifestation. Och då är poliserna här inte perfekta, utan högst mänskliga med brister.
Även slutet får man till på ett tillfredsställande sätt; samtidigt som serien känns avslutad lämnas vissa trådar öppna som kan leda vidare i en till säsong. Och gärna fortsatte man följa de här poliserna, både privat och i yrket, så levande blir de.