Inhemsk serie skrattar åt tjänstemän på TE-byrån
Tiina Lymis och Juha Lehtolas serie Sisäilmaa bärs upp av skickliga skådespelare som är valda med omsorg. Inramningen är aktuell: en arbetsoch näringsbyrå. Som så ofta i komediserier är det lite si och så med trovärdigheten; infattningen är som en hastigt ditsatt, ranglig scenografi. KOMEDISERIE
Inneluft
3 delar på Yle Arenan (serien recenseras i sin helhet). Manus: Juha Lehtola och Tiina Lymi. Regi: Tiina Lymi. I rollerna: Elina Knihtilä, HannuPekka Björkman, Juho Milonoff, Satu Silvo, Jarkko Niemi, Pertti Sveholm, Sari Siikander, Milka Ahlroth, Satu Tuuli Karhu.
Nästan 550 000 tittare såg det första avsnittet av den inhemska serien
Sisäilmaa när det premiärsändes i Yle TV1 den 4 januari, och på Arenan har avsnittet i skrivande stund 650 000 starter. Serien riktar sig också i första hand till en medelålders medelklasspublik, en potentiellt stor tittarskara. Till dess fördelar hör att den uppmuntrar till politisk reflektion och diskussion, och att man engagerat ett garde skådespelare som enskilt och tillsammans är i särklass i Finland i dag.
Manusförfattarna Tiina Lymi och Juha Lehtola ställer frågorna, men publiken får själv komma med svaren.
Upptakten roligast
Upptakten är en vanlig vardag på arbetsoch näringsbyrån. En arbetstagare (Juho Milonoff) kroknar under sin arbetsbörda och kastar sig ner från taket. Seppo, gestaltad av de små men avväpnande minernas mästare Hannu-Pekka Björkman, drar i
■ gång med ihärdig klagan över inomhusluften. På verkstadsgolvet finns flera tjänstemän, mannen som blir lämnad av sin flickvän (Jarkko Niemi),
en olyckligt gift kvinna som finner svar på alla frågor i örter (Milka Ahlroth), en fräsig och sympatisk rökare (Sari Siikander) och senare en ung kvinna som är hängiven sitt uppdrag (Satu Tuuli Karhu). Mellanchefen och huvudrollen Anneli (Elina Knihtilä) blir på sätt och vis en par
häst till Seppo – de är båda kring femtio och anstränger sig allt vad tygen håller, med lite klent resultat.
Tiina Lymis skruvade dialog och säkra regi är vid sidan av skådespelarprestationerna seriens trumf. Myndighetsvokabulären torde vara allom bekant – ”supermahdollistamismalli” (supermöjliggörarmodellen) torde vara en omskrivning av konkurrenskraftsavtalet. Mot det här fikonspråket och omöjliga byråkratiska systemet står tjänstemännens hjälplöshet på jobbet och i privatlivet.
Möjligt välja perspektiv
Det är upp till var och en hur man väljer sida. Det är mycket möjligt att Lymi tänkt sig att hon lyfter upp tjänstemännen på arbets- och näringsbyrån som vardagslivets hjältar, och tänker sig att de försöker leva upp till makthavarnas omöjliga förväntningar. Direktiven från de överordnade står i bjärt kontrast och direkt konflikt med de arbetslösas intressen.
Seriens första del är den bästa, upptakten lovar saker som inte riktigt håller. Senare tar oviktiga markörer (en ventil, en fågel, baklava) som återkommer lite för ofta över, liksom en misslyckad parodi på skräck.
Man ska ju inte vänta sig att komediserier ska vara realistiska och det står manusförfattaren fritt att välja perspektiv, men det är svårt att låta bli att påpeka att de arbetslösa är statister här, knappar i ett spel med otydliga regler. Tjänstemännen är kanske i en mellanposition, men de är väl inte utan skuld?
Det är ingen slump att Anneli smiter in i en affär som säljer sängar och sängkläder när hon är slutkörd. När hon blir tagen sovande på säng, köper hon rasket till ett skyhögt pris.