Väl kontextualiserad seriell musik gav mersmak
Vad har en seriell komposition och en dikt gemensamt? Seriell musik var temat för den första konserten i en ny konsertserie i Uusinta Ensembles regi.
KLASSISKT
Modern klassiker I: Seriell musik 1
Malla Vivolin, flöjt; Emil Holmström och Paavali Jumppanen, piano; Uusinta-kvartetten (Maria Puusaari och Aleksi Kotila, violin; Max Savikangas, altviolin; Markus Hohti, cello); Lauri Järvenpää, visualisering; Ville Komppa, konferencier. Strömmad konsert från Musikhuset, Paavo-salen, 16.1.
I sin nya konsertserie Modern klassiker utforskar Uusinta Ensemble den efterkrigstida modernismen. Öppningskonserten i lördags innehöll musik inspirerad av den seriella kompositionstekniken, där element som tonhöjd, längd, spelsätt och dynamik organiseras enligt rigorösa mönster och behandlas oberoende av varandra.
Konserten gav mersmak, inte minst på grund av en gedigen kontextualisering i form av prat mellan verken och intervjuer – konferencieren Ville Komppa höll i trådarna. Konsertserien fortsätter i maj med mera seriell musik på programmet.
Visualisering ska bli ett återkommande element i konserterna. Uusintas konstnärliga ledare Perttu Haapanen introducerade ett visualiseringskoncept som han utvecklat tillsammans med grafikern Lauri Järvenpää, en något pedagogisk sak med de tolv tonerna på urtavlor på stjärnhimlen.
Visualiseringen lyfte dock förtjänstfullt fram tonhöjdsstrukturerna under den nyckfulla ytan i Karlheinz Stockhausens (1928–2007) Klavierstücke I–IV (1952). Uppgiften delades mellan kvällens utmärkta pianister Emil Holmström och Paavali Jumppanen.
Tillsammans med flöjtisten Malla Vivolin stod Holmström för en finstämd tolkning av Usko Meriläinens (1930–2004) Huilu – veden peili (1985). Som titeln antyder är det fråga om en poetisk tillämpning av seriella idéer, ett fängslande spel av stillhet och snabba gester.
Motreaktion till och fortsättning av traditionen
Amerikanska Ruth Crawford-Seeger (1901–1953) experimenterade med olika sätt att kontrollera musikens beståndsdelar redan före andra världskriget. Uusinta-musikerna gestaltade stråkkvartetten (1931) högintensivt från första satsens täta kontrapunkt till tredje satsens långsamma rörelse och första violinens fordrande repliker i finalen.
Diskussionen före konsertens sista verk berörde den seriella musikens roll både som motreaktion till och som fortsättning av traditionen, samt relationen mellan de kompositionstekniska detaljerna och det klingande resultatet.
Jag fastnade för matematikern Juhani Bonsdorffs beskrivning av seriell musik som ”ett tilltalande deterministiskt kaos”. Vivolin gjorde en träffande jämförelse mellan en seriell komposition och en dikt: man kan bli fascinerad av strukturen utan detaljerad vetskap om versmått.
Konserten avslutades med Jumppanens och Holmströms övertygande framförande av andra delen, eller kapitlet, ur Pierre Boulez (1925–2016) Structures 2 (1961). Inför framförandet berättade Jumppanen om den strukturala valfriheten som ingår i stycket. Strömmen av stämningar, detaljer och tvära dynamiska skillnader ledde till ett häftigt hamrande avsnitt. Holmström avrundade stycket med en sensibel slutanmärkning.