Det ängsliga folkpartiet
Det är frapperande hur ängsligt Svenska folkpartiets ledning agerade i samband med Jan-Magnus Janssons kandidatur inför presidentvalet 1982. Då man läser Torbjörn Kevins historik märker man att ängsligheten är något av SFP:s särmärke åtminstone under den 25-årsperiod historiken omfattar. Torbjörn Kevin: Stabilt, flexibelt, pragmatiskt
Från Kekkonen till EU. Svenska folkpartiet 1970–1995. SFP:s understödsförening 2020, 799 sidor
Inför nomineringen av Jan-Magnus Jansson till presidentkandidat ordnades regionala delegatmöten bakom lyckta dörrar för att de värsta ”lustigheterna” skulle slipas och själva partidagen skulle uppträda så enigt som möjligt. Och om det visade sig att till exempel 25–30 procent var emot en egen kandidat skulle kandidaturen dras tillbaka, ansåg dåvarande partiordföranden Pär Stenbäck.
SFP:s ängslighet och skräckvisioner gäller framför allt risken att hamna i opposition. Före oppositionsperioden 2015–2019 hade partiet senast stått utanför regeringen nästan fyra decennier tidigare: 1978–1979. Det säregna med SFP är att ingendera oppositionsperioden följdes av mandatvinster i riksdagsvalet och att partiet flera gånger varit det enda regeringspartiet som inte tappat mandat.
Efter presidentvalet 1982 var SFP:s skräckvision att Koivistoeffekten skulle medföra vänstermajoritet i riksdagsvalet 1983. Det var en onödig rädsla och över huvud taget överdrivs presidentvalets inverkan på riksdagsvalet. Se till exempel på hur Samlingspartiet dragit nytta av Sauli Niinistös popularitet: praktiskt taget inte alls.
Inför valet 1987 var partiordföranden Christoffer Taxells skräckbild nummer ett en regering med SDP och Samlingspartiet och med Landsbygdspartiet eller De gröna som gisslan. En sådan regering bildades faktiskt.
Finlandiserat?
Från och med Jan-Magnus Janssons ordförandeperiod (1966–1973) betecknade sig SFP ofta som mittenparti, inte ett allmänborgerligt samlingsparti för finlandssvenskarna. Det var både en ideologisk och en pragmatisk markering. Ehrnrooth-schismen, som Torbjörn Kevin skildrar utförligt, var i grund och botten en del av den mittenorientering, som innebar att partiets höger diskriminerades.
Den utlösande faktorn för George C. Ehrnrooths sorti var undantagslagen, genom vilken Urho Kekkonens mandatperiod förlängdes med fyra år utan val. Svenska folkpartiet motsatte sig till en början, men till slut böjde man sig. För att nå resultat måste man ibland behandla sina principer lite omilt, skriver Kevin. Det låter som en alltför enkel förklaring. Men rätt har han troligen i att om Ehrnrooth hade fått sin vilja igenom skulle SFP med stor sannolikhet ha råkat ut för en lång ökenvandring.
Undantagslagen var nödvändig för att Sovjet skulle acceptera Finlands EEC-avtal, då Kekkonen vägrade delta i ett normalt val. På det sättet var det fråga om ett uttryck för finlandiseringen, anpassningen av Finlands politik till Sovjets intressen. Kevin presenterar ingen övergripande analys av finlandiseringen och SFP:s roll i den.
Ett annat exempel är regeringsfrågan efter riksdagsvalet 1970, då SFP till en början tydligen var redo att delta i en regering under ledning av valsegraren Samlingspartiets ordförande Juha Rihtniemi och med Jansson som utrikesminister. SFP:s beredskap upphörde efter att Kekkonen skrivit ett brev till Jansson och varnat för en sådan regering, sedan man också från sovjetiskt håll stämplat planerna som ett försök att ändra den utrikespolitiska linjen.
Ideologiskt innebar mittenorienteringen snarare ett närmande till Centerpartiet med paroller som decentralisering och lokalsamhälle än liberalism. Det taktiska syftet var uttryckligen att motarbeta Socialdemokraternas dominans. Den systematiska mittenpolitiken avvecklades i praktiken sedan Samlingspartiet blivit regeringsdugligt. Christoffer Taxell ritade upp en liksidig triangel med Centern, SDP och Samlingspartiet i hörnen och SFP i mitten. SFP kunde i princip delta i alla tre alternativ till regeringsbas.
Presidentens makt
Under den tid boken omspänner diskuterades också presidentens maktställning. SFP var traditionellt för en stark presidentmakt. Presidenten sågs som en garant för den språkliga minoriteten. Då partiet 1978 gick i opposition lovade president Kekkonen att det inte fanns något som hindrade ett återinträde i regeringen. Några sådana löften kan en president inte längre ge.
Partiet motsatte sig att presidenten fråntogs rätten att ensam besluta om riksdagsupplösning och ville också att presidenten skulle kunna avskeda en minister. Ståndpunkten var i linje med SFP:s strategi som gick ut på att dess inflytande skulle vara större än vad dess numerära styrka förutsatte.
I alla fyra presidentval under perioden agerade SFP olika. Inför 1988 års val krävde många att SFP ställer upp en egen kandidat, de flesta föreslog partiordföranden Christoffer Taxell. Själv avvisade Taxell kraven med argumentet att ”det vore inte bra om partiordföranden som presidentkandidat fick mindre röster i svenskbygderna än någon annan presidentkandidat”. Samma argument kunde ha använts också 2006 och 2018, då SFP:s kandidat (dock inte partiordföranden) inte var etta i en enda svensk kommun. Elisabeth Rehn 1994 var ett särfall. Kevin ger inget belägg för att Rehns kandidatur skulle ha motarbetats av partiledningen, vilket då påstods.
Kevins berättelse kretsar i hög grad kring partiordförandena. I boken ingår bland annat välskrivna porträtt av de sex partiledarna JanMagnus Jansson, Kristian Gestrin, Carl Olof Tallgren, Pär Stenbäck, Christoffer Taxell och Ole Norrback. Inget partiledarskifte var särskilt dramatiskt, inte ens valet av Norrback med Elisabeth Rehn som motkandidat.
Intressant är Stenbäcks konstaterande att det är till fördel för ett litet parti att ”man vet vem som är nästa partiordförande”. I boken motiveras inte påståendet. I allmänhet brukar (större) partier välkomna kamp och ovisshet om ordförandeposten, eftersom det ger dem publicitet.
Föregångare
Svenska folkpartiet berömmer sig gärna för att vara föregångare i många frågor. Kevin nämner miljöpolitiken, men noterar att partiets miljöprofil planat ut i början av 1990-talet. SFP var det första partiet som motsatte sig en fortsatt utbyggnad av kärnkraften (vid partidagen 1975). Men varför behövs det partibeslut i en fråga, som sedan (ologiskt) definierades som en samvetsfråga?
I valrörelsen 1991 var Norrback den enda partiledaren vid sidan av de konstitutionellas Ehrnrooth som ansåg att Finland under den kommande mandatperioden skulle ansöka om EG-medlemskap, medan Samlingspartiets Ilkka Suominen svarade varken ja eller nej, skriver Kevin. Men Suominen lyfte redan i augusti 1990 vid en EDU-konferens i Helsingfors fram Finlands medlemskap. Också Paavo Lipponen, då ännu inte partiledare, var tidigare ute.
De få sakfel jag stött på i Kevins utomordentligt insiktsfulla och lättlästa bok saknar betydelse. En lapsus bör dock nämnas: i samband med bildandet av Ahti Karjalainens andra regering 1970–71 nämns att SFP trots ett tidigare löfte om finans- och försvarsministerposterna fick nöja sig med bara försvarsministertaburetten. Men C O Tallgren var finansminister i den regeringen från början till slut. Det är intressant därför att han var den hittills sista finansministern från ett litet parti.