Hufvudstadsbladet

Paolo Rossis leende

- MÅRTEN WESTÖ

Det är svårt att tänka sig en händelse som skulle utlösa mer flåsiga floskler och hjärtnupna pekoral än Diego Maradonas död, konstatera­de den svenske fotbollssk­ribenten Jesper Högström i ett Facebookin­lägg i slutet av november.

Och han hade förstås en poäng – på sportsidor världen över duggade överdrifte­rna tätt. Även underteckn­ad var på vippen att nedteckna en egen lovsång där begrepp som ”Gud” och ”fotbollshi­mlen” tveklöst hade flimrat förbi. Lyckligtvi­s besinnade jag mig.

I stället ägnade jag några dagar åt att läsa vad andra faktiskt skrivit, varav en del var synnerlige­n läsvärt.

Som Dan Hallemars passionera­de blogginläg­g där han förklarade varför Neapel och Maradona var som gjorda för varann. Eller Johanna Frändéns analys i Aftonblade­t i vilken hon lyfte fram Maradonas solidarite­tskänsla som sträckte sig betydligt djupare än den ibland tveksamma vänskapen med Fidel Castro och Hugo Chávez skulle ha gett vid handen. För att inte tala om Jonathan Wilsons essä i The Guardian där han såg Maradona som en profetisk kulminatio­n på den intima roll fotbollen haft i det unga argentinsk­a nationsbyg­get ända sedan 1920-talet, ungefär som långdistan­slöpningen här hos oss.

Behövde man ytterligar­e bevis på argentinar­ens betydelse för fotbollsko­nnässörer världen över räckte det med att bevittna tevekommen­tatorn Erkka Lehtolas rödgråtna uppsyn i Sportrutan samma dag som nyheten kablats ut över världen.

En av de vackrare lovsångern­a den där novemberon­sdagen stod Maradonas generation­skamrat Gary Lineker för. I en studiosänd­ning med två andra före detta engelska landslagss­tjärnor, Rio Ferdinand och Michael Owen, berättade han bland annat om hur han en gång spelat en välgörenhe­tsmatch i samma all star-lag som Maradona.

Före avspark hade denne suttit i omklädning­srummet och i fem minuter nonchalant jonglerat med ett par hoprullade fotbollsst­rumpor. Under uppvärmnin­gen ägnade han sig åt att skjuta bollen så högt upp i luften han kunde – och varje gång landade den exakt vid utgångspun­kten. Konststyck­et upprepades ett dussin gånger på raken.

– Jag har aldrig sett någon med ett lika kärleksful­lt förhålland­e till bollen, konstatera­de Lineker.

Under Barcelonas träningspa­ss följande dag försökte Lineker och hans lagkamrate­r upprepa Maradonas knep men ingen lyckades med konststyck­et mer än tre gånger i följd. Vilket osökt får en att tänka på ett klassiskt yttrande av Michel Platini: Det som Zidane kunde göra med en fotboll gjorde Maradona med en apelsin.

Maradona i all ära men av de två stora sorgebuden som drabbade fotbollsvä­rlden före jul högg nyheten om Paolo Rossis bortgång nästan lika djupt, delvis för att den kom så oväntat. Men framför allt för att italienare­n faktiskt var en ännu större barndomshj­älte för mig.

När VM i Spanien ägde rum 1982 hade jag nyss fyllt femton och var inne i min fotbollsnö­rdigaste fas. Följaktlig­en är det fortfarand­e det mästerskap som gjort det största intrycket.

Och Rossi var förstås den stora hjälten den där sommaren, trots att han nästan egenhändig­t fällde ut mina favoriter, Brasilien, i kvarten. Och inte vilket Brasilien som helst, förresten, utan kanske ett av de mest underhålla­nde landslagen genom tiderna.

Rossi var prototypen för en så kallad fox in the box, en forward som lurpassar i straffområ­det och hugger så fort han får chansen. Fem av sina sex mål i Spanien gjorde han inom en radie av några meter, ungefär i mitten av målområdet.

Till saken hör att Rossi knappt såg ut som en fotbollssp­elare ens; han saknade helt Maradonas stabbighet eller en Karl-Heinz Rummenigge­s teutoniskt stränga och målmedvetn­a blick. Han var liten och spinkig och liknade snarare en blyg och försagd kypare vid något landsortsh­otell i italienska alperna.

Att han dessutom gjort comeback bara några månader innan efter en tvåårig avstängnin­g för delaktighe­t i den tidens största spelskanda­l borde ha gjort honom totalt olämplig som förebild.

Men nu råkade det sig så att hans leende var det soligaste och mest intagande i världen, och målgestern­a följaktlig­en omöjliga att värja sig mot. Ja, jag blev nog lite kär i Paolo Rossi den där sommaren, tror jag. Och jag var inte den enda.

Därför smärtar det också lite extra när det där leendet nu slocknat för gott.

”Maradona i all ära men av de två stora sorgebuden som drabbade fotbollsvä­rlden före jul högg nyheten om Paolo Rossis bortgång nästan lika djupt, delvis för att den kom så oväntat. Men framför allt för att italienare­n faktiskt var en ännu större barndomshj­älte för mig.”

 ??  ??

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland