Paolo Rossis leende
Det är svårt att tänka sig en händelse som skulle utlösa mer flåsiga floskler och hjärtnupna pekoral än Diego Maradonas död, konstaterade den svenske fotbollsskribenten Jesper Högström i ett Facebookinlägg i slutet av november.
Och han hade förstås en poäng – på sportsidor världen över duggade överdrifterna tätt. Även undertecknad var på vippen att nedteckna en egen lovsång där begrepp som ”Gud” och ”fotbollshimlen” tveklöst hade flimrat förbi. Lyckligtvis besinnade jag mig.
I stället ägnade jag några dagar åt att läsa vad andra faktiskt skrivit, varav en del var synnerligen läsvärt.
Som Dan Hallemars passionerade blogginlägg där han förklarade varför Neapel och Maradona var som gjorda för varann. Eller Johanna Frändéns analys i Aftonbladet i vilken hon lyfte fram Maradonas solidaritetskänsla som sträckte sig betydligt djupare än den ibland tveksamma vänskapen med Fidel Castro och Hugo Chávez skulle ha gett vid handen. För att inte tala om Jonathan Wilsons essä i The Guardian där han såg Maradona som en profetisk kulmination på den intima roll fotbollen haft i det unga argentinska nationsbygget ända sedan 1920-talet, ungefär som långdistanslöpningen här hos oss.
Behövde man ytterligare bevis på argentinarens betydelse för fotbollskonnässörer världen över räckte det med att bevittna tevekommentatorn Erkka Lehtolas rödgråtna uppsyn i Sportrutan samma dag som nyheten kablats ut över världen.
En av de vackrare lovsångerna den där novemberonsdagen stod Maradonas generationskamrat Gary Lineker för. I en studiosändning med två andra före detta engelska landslagsstjärnor, Rio Ferdinand och Michael Owen, berättade han bland annat om hur han en gång spelat en välgörenhetsmatch i samma all star-lag som Maradona.
Före avspark hade denne suttit i omklädningsrummet och i fem minuter nonchalant jonglerat med ett par hoprullade fotbollsstrumpor. Under uppvärmningen ägnade han sig åt att skjuta bollen så högt upp i luften han kunde – och varje gång landade den exakt vid utgångspunkten. Konststycket upprepades ett dussin gånger på raken.
– Jag har aldrig sett någon med ett lika kärleksfullt förhållande till bollen, konstaterade Lineker.
Under Barcelonas träningspass följande dag försökte Lineker och hans lagkamrater upprepa Maradonas knep men ingen lyckades med konststycket mer än tre gånger i följd. Vilket osökt får en att tänka på ett klassiskt yttrande av Michel Platini: Det som Zidane kunde göra med en fotboll gjorde Maradona med en apelsin.
Maradona i all ära men av de två stora sorgebuden som drabbade fotbollsvärlden före jul högg nyheten om Paolo Rossis bortgång nästan lika djupt, delvis för att den kom så oväntat. Men framför allt för att italienaren faktiskt var en ännu större barndomshjälte för mig.
När VM i Spanien ägde rum 1982 hade jag nyss fyllt femton och var inne i min fotbollsnördigaste fas. Följaktligen är det fortfarande det mästerskap som gjort det största intrycket.
Och Rossi var förstås den stora hjälten den där sommaren, trots att han nästan egenhändigt fällde ut mina favoriter, Brasilien, i kvarten. Och inte vilket Brasilien som helst, förresten, utan kanske ett av de mest underhållande landslagen genom tiderna.
Rossi var prototypen för en så kallad fox in the box, en forward som lurpassar i straffområdet och hugger så fort han får chansen. Fem av sina sex mål i Spanien gjorde han inom en radie av några meter, ungefär i mitten av målområdet.
Till saken hör att Rossi knappt såg ut som en fotbollsspelare ens; han saknade helt Maradonas stabbighet eller en Karl-Heinz Rummenigges teutoniskt stränga och målmedvetna blick. Han var liten och spinkig och liknade snarare en blyg och försagd kypare vid något landsortshotell i italienska alperna.
Att han dessutom gjort comeback bara några månader innan efter en tvåårig avstängning för delaktighet i den tidens största spelskandal borde ha gjort honom totalt olämplig som förebild.
Men nu råkade det sig så att hans leende var det soligaste och mest intagande i världen, och målgesterna följaktligen omöjliga att värja sig mot. Ja, jag blev nog lite kär i Paolo Rossi den där sommaren, tror jag. Och jag var inte den enda.
Därför smärtar det också lite extra när det där leendet nu slocknat för gott.
”Maradona i all ära men av de två stora sorgebuden som drabbade fotbollsvärlden före jul högg nyheten om Paolo Rossis bortgång nästan lika djupt, delvis för att den kom så oväntat. Men framför allt för att italienaren faktiskt var en ännu större barndomshjälte för mig.”