Huvudet fullt av minnen
Han har stått på scen med Max Hansen i Stockholm. Han har fått en tullare att gå i land med smuggelcigaretter. Han har kommenderat Calle Öhman att bära möbler. Krögarlegenden Nalle Lindqvist har huvudet fullt av minnen och historier.
Kjell Ekholm: Nalle Lindqvist – Krögarkungen som aldrig gav upp. Västnyländska kultursamfundet. 2020, 112 sidor.
Eldsjälar gör livet intressantare, och inte bara för sig själva. På en mindre ort kan enstaka individer göra stor skillnad, och så har det i högsta grad varit för Nalle Lindqvist. När frilansande journalisten Kjell Ekholm låter Björn ”Nalle” Lindqvist berätta om sitt liv är det full fart från början.
Född 1938 tillbringade Nalle på grund av kriget de första åren med sin rikssvenska mamma i Stockholm medan pappan var inkallad.
Efter kriget när Nalle var sex år gammal återförenades familjen i Finland. Fadern var då hovmästare på Savoy, och Nalle fick pröva på både Lärkan, Topeliusskolan, Apollogatans flickskola(!) och Revan. Finska lärde han sig på klassiskt ”finnbete” i inlandet, en viktig kunskap för en kille som längtade till sjöss.
Med en far som dog tidigt och en mor med egna problem gällde det att snabbt bli självständig, och som femtonåring blev Nalle sjöman. Det gav en struktur åt livet, och det erbjöd också tillfällen till extraförtjänster i laglighetens utmarker. Man kunde sälja allt från cigaretter till bilar med god förtjänst.
Knipan var drömmen
Det var ändå i restaurangbranschen som Björn blev Nalle med Ekenäs och en stor del av Svenskfinland. Grillen som han först drev med sin dåvarande hustru Stina blev ett vardagsrum för många, och förblev det till stängningen 2010. När Elna Öhman, teaterchefen Calles mor, sålde krogen Gästis blev Nalle krögare på riktigt, och han satsade hårt på dans till levande musik.
1970 förvandlade han så det gamla saltmagasinet i Stallörsparken till Gnägget, det legendariska diskoteket som ”alla” någon gång besökte. Tack vare beväringarna i Dragsvik blev stället rikskänt, och folk åkte ofta långa sträckor för att uppleva en kväll där.
Knipan var Nalles dröm eftersom pappan hade drivit stället en tid på 1950-talet. I mitten av 1970-talet fick han möjligheten att ta över, och också där var musiker och artister en väsentlig del av helheten. Det var det nybyggda Strandhotellet som fick allt att vända i mitten av 1980-talet. Ett dyrt och komplicerat byggprojekt som växte sig onödigt stort i kombination med en hyresskuld gjorde att Nalles konkurs blev magnifik. Samtidigt förlorade han allt, inklusive museisamlingen med veteranbilar och mycket annat.
Nittiotalet erbjöd en liten comeback med Sunnan II, restaurangbåten som han sålde först 2019. Med ålderns rätt fokuserar Nalle i dag mest på sitt eget museum, han har byggt upp en ny och stor samling vid Skogböle gamla station där han bor sedan något år (läs Hbl:s museireportage från i höstas).
Texten i boken bygger på inspelade intervjuer, och det märks ganska ofta. Läsupplevelsen hade säkert vunnit på en kraftigare bearbetning, ibland känns berättartekniken lite radiomässigt pratig. Men Nalles liv och karriär kräver förstås många ord för att beskrivas. Trots allt är boken en läsupplevelse av rang och ett nödvändigt komplement till författarens tidigare böcker Gnägget i Stallören och De gyllene åren, den senare om banden Country Express och Paul Oxley's Unit.