I ovisshetens tider
"För första gången är oron för framtiden större än hoppet."
Under jullovet var vi i Finland. På planet hem fanns fyra av de sex finländare jag känner i Genève. Vi landade i ett snöfritt och mörkt land. Almanackan visade på december, men regnet lät som november. Utanför sommarstugan var skogen svart.
Jag har jobbat inom samma område i över tjugo år och aldrig förr sett så många människor ta semester. Något i osäkerheten kring pandemin tvingar oss tillbaka till våra rötter, från det osäkra till det invanda. Vi bor i Frankrike och lever med undantagslagar och utegångsförbud efter klockan 18. Skolorna har varit ”on-off” så länge att barnen har blivit vana med att cykla hem mitt på dagen när ytterligare en lärare försatts i karantän. Amelies 60-åriga geografilärare har helt sonika vägrat ha några lektioner alls, till dess att han blir vaccinerad.
Förra veckan publicerades Edelmans Trust Barometers årliga undersökning som är baserad på onlineenkäter med 33 000 människor i 28 länder. Barometern mäter förtroendet för olika institutioner: stater, affärsvärlden, medier och den tredje sektorn. Det som är slående i år är att förtroendet för staten och för medier har rasat. För ett drygt halvår sedan mättes ett uppsving av tillit till staten världen över. Då ansågs det att det var det offentliga som skulle hjälpa oss ut ur krisen. Nu ser det mörkare ut.
Orsakerna till det minskade förtroendet är många, men kanske främst denna: för första gången är oron för framtiden större än hoppet. Coronaepidemin har exponerat och fördjupat ojämlikheten både inom och mellan länder. Två tredjedelar säger att den teknologiska utvecklingen går för fort och över 80 procent är oroliga för att mista jobbet. För första gången anser en majoritet att kapitalismen i dess nuvarande form gör mer skada än nytta. ”Men naturligtvis, mamma”, säger mina tonåriga barn. Frågan är vad som är min generations – vi som nu är motvilligt medelålders – andel i det hela. Förtroende är det kitt som håller ett samhälle samman. Hur kunde det rasa så totalt medan vi hade vakten?
Enligt Barometern får inte en enda av de fyra institutionerna godkänt på ”kompetent” och ”etisk”. Den tredje sektorn som jag jobbar för anses etiskt starkare, men inkompetent. Affärsvärlden är kompetent men oetisk. Medier och staterna är – sett ur ett globalt perspektiv – både inkompetenta och oetiska. De flesta anser att de som hade minst till att börja med har drabbats oproportionerligt av krisen. Polariseringen mellan de som har pengar, utbildning och förtroende för de folkvalda och de som inte har det breder ut sig.
Tillbaka på kontoret får jag order om att hålla humöret uppe bland kollegerna och ingjuta hopp om att allt kommer att bli bra. På arbetsplatser världen över börjar den mentala ansträngningen av att leva med pandemins ovisshet att synas. Det är inte okomplicerat att jobba hemifrån. Vi växer som människor genom utbyte med andra. Men jag tror inte att det är den relativa isoleringen som skaver mest. Det som skaver är vetskapen om att det temporära riskerar att bli bestående. Ekonomin återhämtar sig lättare än människorna.
Dagen efter att vi lyft från Helsingfors flygplats kommer snön. Den ligger vackert i drivor på gatorna och inne i skogen. Också i Frankrike snöar det. Täcker in allt det gråa i en fläkt av dåtid.