Erfaren svängkvintett gör sin albumdebut
För att vara ett skivdebuterande gäng består Mikko Karjalainens Fellowship Quintet av påfallande rutinerade jazzmusiker. Såväl ensemble- som solospelet håller toppklass, vilket redan i sig renderar höga poäng.
JAZZ
Mikko Karjalainen Fellowship
Quintet (feat. Paleface) Fellowship (Eclipse)
För de flesta jazzdiggare är trumpetisten Mikko ”Gunu” Karjalainen ett bekant namn som man har blivit van att se – iklädd karakteristisk platt keps – som en i ledet av pålitliga bakgrundsmusiker på den finländska jazzscenen. Under de senaste åren har han till exempel spelat i Ricky-Tick Big Band & Julkinen Sana.
Nu axlar han ansvar också som ledare och låtskrivare när han debuterar med Fellowship Quintet, ett band som visserligen existerat sedan 2007, men inte spelat in någon skiva förrän nu. Så är det också bekanta, beprövade namn i ledet: Petri Puolitaival, saxofon (Dalindèo), Antti Lötjönen, bas (med vem har han inte spelat?) och Jussi Lehtonen på trummor. Bara pianisten Holger Marjamaa är för mig ett oprövat kort.
Häftigare ös, tillbakalutad sväng
Jag har inte sett de här killarna spela ihop i just den här sammansättningen och kanske är det därför det låter så fräscht om kvintetten när de öser på? Som i två favoriter: Manago Blues med ett oemotståndligt groove i uppdaterad 60-tals post bop-stil medan Two step (Honaunau Bay) svänger mera tillbakalutat – slut ögonen, föreställ dig chillande på en fjärran sandstrand med en parasolldrink i handen blickande ut över en sagolik solnedgång.
Men också Wisdom, som ungefär halvvägs utgör en lugnare andningspaus, svänger skönt avslappnat med Puolitaival omväxlingsvis på flöjt. Om kompositionerna överlag håller åtminstone hyfsad nivå, är i synnerhet ensemblespelet av toppklass och i solistroller får de båda blåsarna turvis glänsa vid sidan om pianot medan rytmduon kompar stadigt.
Paleface övertygar
Som gästande vokalist och extra dragplåster på ett par spår dyker dessutom rapparen Paleface upp. Och visst är han skicklig, även om jag kan tycka att någon annan (yngre) förmåga emellanåt kunde få chansen. Men i synnerhet som han lagt hiphopmaneren åt sidan och anammar ett spoken word-mässigt grepp, som passar utmärkt i sammanhanget, är jag helt med på noterna.
The second notice är ett rasande ställningstagande och en uppgörelse med människans fåfänga och ignorans, den lyxkonsumtion som lett till klimatkatastrofen vi alla står inför. Här kan man tidvis skönja influenser från protorapparen Gil Scott-Heron, Palefaces guru. Unexpected twist of fate, i sin tur, är till stilen en mer lyriskt personlig betraktelse över livets oberäknelighet.