Inget landskap för älvor eller prinsessor
Musiken på österbottniska duon Kaains debutalbum är mörk och melankolisk, och spänningen under ytan nästan fysiskt förnimbar.
INDIEPOP
Kaain
Black Waves Arising (Ella Ruth)
Att den österbottniska rotmyllan ger en mustig grund för musikskapande inom olika genrer har vi under de senaste åren ofta påmints om. Och nu är också de Oravaisbördiga systrarna Annika och Julia Åmans duo Kaain på gång med albumet Black Waves Arising.
Fast när jag lyssnar är Österbotten inte precis den första platsen jag relaterar till. Producenten är svensk (Ruben Engzell), texterna engelska, och själva musiken dovt melankolisk – det är som om en smått hotfull stämning och mörktonad skönhet tävlade om utrymmet. Och spänningen som ligger under ytan är nästan fysiskt förnimbar.
I några av låtarna stiger dessutom den svenska gitarreleganten Pelle Ossler (välbekant från Thåströms och också Lundells skivor) in som gäst, och driver i känd stil upp den undertryckta dramatiken ytterligare några grader.
Redan öppningen Black Waves slår an tonen. Man förstår genast att det här inte är ett landskap för älvor eller prinsessor utan snarare en värld där häxorna återkommit för att hämnas sina brinnande förfäder.
Tungt och stämningsmättat
Systrarna har själv kategoriserat skivan som ”dark indie”, men i ljudmattan kan man också urskilja en del ljusare folkmusikaliska klanger. Samtidigt är distansen till den singer-songwritergenre som många unga kvinnliga artister så lätt sammankopplas med medvetet markerad.
Musiken är tung och skör på samma gång, skrovlig och stämningsmättad. Det är stora ljudlandskap, kraftfulla trummor och som en fin kontrasteffekt Annikas och Julias vackra, melodiska stämsång.
Så Kaain har tagit ett stort kliv framåt, och när det igen blir läge att spela inför publik kunde det – för att också på scenen få in den rätta tyngden – säkert vara smart att bredda duokonceptet en aning.