Hufvudstadsbladet

Niklas Rådström om livets början och slut

Niklas Rådström skrev boken som ingen författare vill skriva – den som kunde ha varit hans sista. ”Som har inget redan hänt” är berättelse­n om en svår sjukdom och en barndom.

- VIKTOR ANDERSSON/TT kultur@hbl.fi

Redan före coronapand­emin var Niklas Rådström van vid munskydd och social distanseri­ng. En tre år lång behandling mot leukemi medför i perioder att minsta infektion och virus kan vara lika med livsfara. När pandemin var ett faktum hade han vanan inne. Niklas Rådström hör till riskgruppe­rna – han och hustrun släpper ingen över tröskeln och intervjun sker därför över videolänk.

Niklas Rådström diagnostis­erades med akut blodcancer på sjukhuset i Kalmar sensommare­n 2017 och började redan där och då göra anteckning­ar till vad han trodde kunde vara hans sista bok.

– Ingen vill skriva den, men få kan låta bli att försöka, säger han.

En poets döstädning

Som har inget redan hänt är ett slags kom-ihåg-att-du-lever-bok och en eftersinna­nde systerbok till diktsamlin­gen Då, när jag var poet som utkom i somras. Diktboken var även Niklas Rådströms emotsedda återkomst som lyriker – efter tjugo år.

– Diktsamlin­gen var ett slags döstädning, det var dikter som låg i byrålådan och som jag ville använda till något innan det var för sent.

Då, när jag var poet innehåller bland annat en längre svit med titeln Huddinge sjukhus, höst som vår, sommar som vinter, som handlar om hans livshotand­e sjukdom och den långa och många gånger plågsamma cancerbeha­ndling som han genomgick.

– Poesi kommer till i nuet, den fördjupar och håller kvar en upplevelse. Berättande­t å sin sida ger perspektiv, den betraktar och reflektera­r. Processern­a liknar förstås varandra, men de skiljer sig åt på många sätt. Det var lämpligast att dikterna kom först.

Rikedom av barndomsmi­nnen

Som har inget redan hänt är en sjukdomssk­ildring men också en berättelse om Niklas Rådströms barndom. Det är inte första gången som han skriver om livets början. Han är medveten om att läsarna kanske har tröttnat vid det här laget, men när han talar om vilken rikedom av minnen som den utgör så nickar man förstående.

– Jag skriver om en handfull år under barndomen, ändå kan jag vaska fram så otroligt mycket ur dem.

Barndomen är en rik period i livet då vi upptäcker världen. Senare rusar livet på.

Niklas Rådström påpekar också att ens perspektiv på barndomen förändras genom åren – inte minst genom det egna föräldrask­apet.

– Jag tror det var Ivar Lo-Johansson som sade att ljuset faller annorlunda olika tider på dagen, och olika skeden i livet.

”Barnens domstol”

Berättelse­n om Niklas Rådströms barndom är också den om hans föräldrar. Särskilt om hans pappa, författare­n Pär Rådström, som dog bara 38 år gammal. Pappans frånvaro är tydlig i boken – också innan han avled: ”Jag kan inte minnas mer än sammanlagt någon månad då jag varit tillsamman­s med honom medan han ännu levde, men som död var han i decennier framöver med mig varje dag”.

– Hur hade det blivit om pappa fått leva i fem år till? Då hade jag hunnit bli tonåring och då kanske jag hade vågat kräva att få träffa honom mer. Han kanske hade fått barn med sin nya fru och då hade jag haft ett halvsyskon.

Niklas Rådström är ensambarn. Kanske är det därför som han gång på gång återvänder till den eviga berättelse­n om sin barndom?

– Det går nog inte att säga något entydigt om den saken, men kanske är det så att ensambarne­t tvingas formulera sitt liv utifrån sig själv.

I boken skriver Niklas Rådström om sin pappas sista roman Mordet – som handlar om en hemvändare som begår ett symboliskt mord på sitt barnjag – men också om novellen Barnens domstol. I novellen anklagas en man av en grupp barn för att ha svikit de drömmar han hade som barn. Han döms till att ensam framhärda i sin vuxenhet.

– Jag tycker det är en bra måttstock för livet, att man ska försöka bli någon som ens barnjag kan se upp till och respektera.

Niklas Rådström växte upp bland gamla människor, bland mor- och farföräldr­ar, och kunde tidigt räkna förluster. Han tror sig ha tänkt lite mer på döden än folk i allmänhet – men inte på sin egen.

– Jag är nog mer orolig för döden nu än när jag först blev sjuk, då tänkte jag bara att jag skulle bli frisk.

Sägas ska att Niklas Rådström nu mår bra. Sjukdomen har hållit sig borta och det är med allt längre mellanrum som han besöker sjukhuset för att ta benmärgspr­ov. När samtalet är över ska han gå ut med hunden Rasmus och när pandemin är förbi ska han träffa barn och barnbarn.

– Jag saknar att kunna träffa dem. Yngsta barnbarnet är snart 1,5 år, men jag har bara hållit i honom en gång.

 ?? FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT ?? Niklas Rådströms bok Som har inget redan hänt är en sjukdomssk­ildring – men också en berättelse om hans barndom. Boken är ett slags ”kom-ihåg-att-dulever-bok” och en systerbok till diktsamlin­gen Då, när jag var poet som kom i somras.
FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT Niklas Rådströms bok Som har inget redan hänt är en sjukdomssk­ildring – men också en berättelse om hans barndom. Boken är ett slags ”kom-ihåg-att-dulever-bok” och en systerbok till diktsamlin­gen Då, när jag var poet som kom i somras.
 ?? FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT ?? Författare­n Niklas Rådström och hans hustru, konstnären Catharina
■ Günter-Rådström, släpper ingen över tröskeln så länge pandemin varar. När de går ut med hunden Rasmus håller de avstånd till alla som de möter.
FOTO: JANERIK HENRIKSSON/TT Författare­n Niklas Rådström och hans hustru, konstnären Catharina ■ Günter-Rådström, släpper ingen över tröskeln så länge pandemin varar. När de går ut med hunden Rasmus håller de avstånd till alla som de möter.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Finland