Starkt om 80-talets aidsepidemi
Serien ser till att vi inte glömmer den tragedi som bara ligger några decennier bort, men påminner också om att världen snabbt förändrats och gjort framsteg, både när det gäller en öppenhet mot olika sätt att leva, men också rent medicinskt.
It's a sin är en brittisk Torka aldrig tårar utan handskar om aidsepidemin i åttiotalets London. Serien följer tre unga män som flyttar till London och påminner om den tragedi aidsepidemin var i en tid då sjukdomen innebar en dödsdom och omgärdades av den djupaste skam. DRAMASERIE It's a sin ★★★★✰
5 delar på HBO Nordic (serien recenseras i sin helhet). Manus: Russell T Davies. Regi: Peter Hoar. I rollerna: Olly Alexander, Omari Douglas, Callum Scott Howells, Lydia West, Nathaniel Curtis.
Det kan se ut som en tanke, att det mitt i coronapandemin kommer en serie om en annan sjukdom som också varit pandemiklassad. Nu ligger självfallet ingen tanke bakom, men en serie om åttiotalets aidsepidemi ger ändå perspektiv på det vi genomlever just nu.
Det har gjorts serier om aids tidigare; den kanske förnämsta är HBO:s televisering av Tony Kushners intellektuellt rika och referensspäckade pjäs Angels of America från 2003, och på närmare håll televiseringen av Jonas Gardells romantrilogi Torka aldrig tårar utan handskar 2012.
Gripande tragik
Nu tar sig Russell T Davies, som tidigare gjort serier som Queer as folk, Years and years och A very english scandal, an ämnet i en femdelad serie. Även om hans serie fullt och fast står på egna konstnärliga ben är den inte helt olik Gardellserien, om än melodramatiken saknas och ämnet hanteras nyktert, vilket inte gör den mindre gripande. Grymheten i denna sjukdom och hur den drabbade människor mitt i livet framgår, med kraft.
Serien följer tre artonåriga killar som under tidigt åttiotal flyttar till London där större frihet att vara sig själv hägrar. Ritchie (Olly Alexander från trion Years & Years) slänger med ett skratt kondomförpackningen han fått av sin pappa överbord på färjan från Isle of Wight – vem skulle han göra gravid? Roscoe (Omari Douglas) lämnar sin konservativa nigerianska invandrarfamilj med buller och bång för att slå ut i flamboyant blomning, och prydlige Colin (Callum Scott Howells) med bred skotsk accent kommer till London för att jobba på en herrekipering. Ritchie och Roscoe kastar sig ut i storstadens nattliv med omättlig aptit på det smörgåsbord av killar som staden har att erbjuda. Det är rusig livsglädje då de tackar ja till varje äventyr som bjuds. Colin är däremot försiktigare, lika strikt som kostymen han bär, en kille som ser hellre än rör.
Katastrofen närmar sig
Alla tre flyttar så småningom in i samma stora lägenhet, och små orosmoln börjar dyka upp vid horisonten: rykten om en ny mystisk sjukdom bland homosexuella män, vänner som insjuknar med märkliga symtom, tacklar av och dör. Vissa slår ifrån sig, ser det som en moralistisk konspiration för att hindra män från att ha sex med varandra. Väninnan Jill (Lydia West) är däremot tidigt bekymrad och försöker mana till försiktighet. Under seriens gång utvecklas hon till en aktivist som kämpar för sina aidssjuka vänners rättigheter i ett samhälle som inte verkar bry sig om att den här gruppen unga män dör.
I mångt och mycket är det samma historia som berättas som i Gardells serie: också den här serien handlar mycket om skam, och om killarnas förhållande till sina föräldrar som är oförmögna inse det uppenbara. Vid den här tiden är homosexualitet ett så stort tabu att det inte ens finns på kartan, och var man det höll man det hemligt utanför kretsen in
vigda och likasinnade. Sjukdomen bidrar ytterligare till stigmat, inte ens läkarna vill veta av den; ”Varför tror du att jag skulle veta något om den sjukdomen”, blir svaret på försiktiga frågor.
Föraktliga smygbögar
Som särskilt föraktliga hycklare framstår de äldre, gifta smygbögarna gestaltade av exempelvis Stephen Frys politiker – men det finns också exempel på motsatsen, som Neil Patrick Harris kostymförsäljare som tar unge Colin under sitt beskydd och visar att det går att leva med en manlig partner i åttiotalets London.
Under det decennium fram till tidigt nittiotal som serien skildrar trappas epidemin upp och når sin kulmen. Det som börjar i ung framtidstro och livsglädje slutar i sjukdom och död. Också dramat skruvas upp efter hand; särskilt mot slutet finns riktigt starka, drabbande och välspelade scener, inte minst tack vare Keeley Hawes i rollen som mamma till en av pojkarna. Serien ser till att vi inte glömmer den tragedi som bara ligger några decennier bort, men påminner också om att världen snabbt förändrats och gjort framsteg, både när det gäller en öppenhet mot olika sätt att leva, men också rent medicinskt.