En bok som visar kontrasten
Kontrasten till Obamas efterträdare och de senaste fyra årens kaos, maktmissbruk och lögner är enorm och präglar ständigt läsningen. Det är angenämt att förflyttas till en anständigare tid i amerikansk politik, skriver Oscar Winberg
FACKLITTERATUR
Barack Obama
Ett förlovat land Albert Bonniers förlag, 2020
De amerikanska presidenternas memoarer är sällan särdeles givande. Alltsedan en av landets sämsta presidenter genom tiderna, James Buchanan (president 1857–1861), efter det amerikanska inbördeskriget gav ut en självbiografi där han försökte rentvå sig själv och lägga skulden för sina misslyckanden på motståndarna har presidentbiografier ändå lockat läsare.
Dessvärre tar memoarerna alltför ofta formen av försvarstal, tänk dig Richard Nixon, eller är helt enkelt tråkiga, till exempel Lyndon Johnsons memoarer. Inte sedan Dwight D. Eisenhower lämnade Vita huset 1961 har Förenta staterna haft en skandalfri och populär före detta president.
Därmed är det inte överraskande att Barack Obamas memoarer är så efterlängtade och populära. Lägg till att Obama har en erkänd talang för berättande samt den omfattande nostalgi som omringar honom efter fyra utmattande år med Donald Trump i Vita huset. Intresset är betydande. Och visst levererar Obama.
I detta första band ryms såväl hans liv före politiken som hans tid i Illinois delstatsparlament, i senaten, den omtumlande presidentvalskampanjen 2008 och nästan hela hans första period i Vita huset. Men kortfattad är författaren inte. På dryga 800 sidor är boken omfattande, rentav för omfattande. Obamas skickliga berättande och skönlitterära självsäkerhet gör dock läsningen inte endast givande utan gemytlig. Det finns en känsla av trygghet som kompetens och erfarenhet erbjuder alltigenom läsningen.
Brobyggare
På många sätt är läsningen även frustrerande. I synnerhet Obamas envisa försök att bygga konsensus i ett politiskt splittrat Förenta staterna. Trots att han redan i delstatspolitiken i Illinois upptäckte Republikanernas kompromisslöshet och förakt gentemot Demokraterna präglas hans politiska frammarsch av tanken om brobyggandet.
Med ett tal vid Demokraternas partidagar 2004 slungas Obama fram som en stjärna i amerikansk politik. Talets mest kända del är när den unge senatorskandidaten avfärdar tanken om röda stater och blåa stater och i stället framhäver enigheten i de Förenta staterna. Det är slående hur stark tron på förmågan att nå över partigränser och bygga något nytt var inom presidentkampanjen 2008.
Det finns ett uns av naivitet ständigt närvarande även i Vita huset. Förhoppningen om att kunna nå republikanerna i kongressen och utarbeta gränsöverskridande samarbete framstår närmast som önsketänkande i dag. Republikanerna uppfattade inte endast samarbete med Obama utan rentav vänlighet gentemot presidenten som ett svek. Trots det försökte Demokraterna arbeta med Republikanerna. Mitch McConnell, Republikanernas hänsynslösa ledare i senaten, sammanfattade partiets inställning till oppositionen då han i en sekvens avbryter Demokraternas vädjan och konstaterar att de misstar sig om de tror att han bryr sig.
Kärleksbrev och ursäkt
Parallellt med Obamas försök att nå Republikanerna i kongressen löper hans medvetenhet om hur tal, politiska ställningstaganden och lagförslag skall uppfattas hos folket. Oron för hur alltför ambitiösa ställningstaganden skulle tas emot är återkommande.
Kapitlen om den desperata kampen med den kollapsande ekonomi som den nyvalda presidenten fick ta över hör till de mest insiktsfulla. Inte för att de avslöjar något nytt om själva händelseförloppet eller ens tänkandet i Vita huset. Däremot illustrerar de väl såväl Republikanernas
■
ovilja att nå gemensamma lösningar, även under den tiden George W. Bush ännu sitter i Vita huset och Obama väntar på att ta över, som Obamas oro för banbrytande lösningar och vad han själv beskriver som sitt konservativa temperament.
Allra starkast är dock boken som ett slags kärleksbrev och försoningsförsök till Michelle Obama. De mest äkta delarna handlar uttryckligen om hur politikern genomgående utsatte sin familj för påfrestningar som de aldrig välkomnade. ”Herregud, Barack”, utbrister Michelle när hennes man förklarar att han utreder en presidentkampanj under sin första period som senator, ”när ska du få nog?”
Obama låter läsaren förstå att hans hustru aldrig riktigt har förmått förlåta honom för vad hans politiska ambitioner betydde för familjen och de uppoffringar hon och barnen tvingades till. Som en röd tråd löper Obamas ursäkt igenom boken. Detta personliga, snarast privata, berättande är bekant för dem som läst författarens första memoarer från livet före politiken och höjer boken ovan de flesta politiska memoarer.
Kontrasten
Det är svårt att inte se tillbaka på Obamas första period som från en svunnen tid. Läsaren blir lätt nostalgisk.
Donald Trump lyser med sin frånvaro, med undantag för en kort redogörelse av dennes uppenbart rasistiska påståenden om att presidenten inte var född på Hawaii utan i Afrika, men alltigenom finns mannen som Obama beskriver som ”ett vandrande spektakel” i läsarens tankar.
Kontrasten till Obamas efterträdare och de senaste fyra årens kaos, maktmissbruk och lögner är enorm och präglar ständigt läsningen. Det är angenämt att förflyttas till en anständigare tid i amerikansk politik. Samtidigt finns det ständigt obehagliga tecken på att anständigheten endast är en chimär och under ytan ligger en farlig, anti-demokratisk extremism inom Republikanska partiet som skall komma att skaka om amerikansk politik.