Navalnyj drar ned byxorna på den ryska maktens korruption – men det vore ett misstag att höja honom till en messiasfigur.

Med toalettborsten som inofficiell symbol drar ryssarna ut på gatorna – för att dra ned byxorna på maktens korruption.

Antikorruptionsaktivisten, oppositionsfiguren och juristen Aleksej Navalnyj har tack vare framgångsrikt gräsrotsarbete kallats både för Putins "värsta fiende" och för "Rysslands enda politiker". Även om han inte skulle bli någon framtida politisk ledare kan han fungera som katalysator för förändring. Det skärrar Kreml.

Efter att i höstas ha överlevt ett politiskt motiverat mordförsök – av säkerhetstjänsten utdelat militärt nervgift i kalsongerna – fick Navalnyj sin plats i solen. Men trots en ikonartad scen – dissidentens återkomst, och summariska gripande – och trots omfattande gatudemonstrationer över hela landet ligger en systemförändring ännu utom räckhåll. Navalnyj har ändå trumf på hand: han är inte rädd. Ryska dissidenter som intar ett tryggt avstånd och hojtar från utlandet har låg trovärdighet. Navalnyj är annorlunda: han är beredd att löpa linan ut, tvinga maktapparaten att göra honom till martyr, avslöja kabinettens räddharar och gör dem till ett åtlöje på kuppen.

Då tiotusentals människor i över 100 städer runtom i Ryssland gav sig ut för att protestera i helgen stod myndigheterna moraliskt handfallna – och svarade med godtyckliga gripanden och våld. Scenerna påminner alltmer om varje envåldshärskares mardröm: ett folk som tröttnar på att känna rädsla, individer som ruskar av sig sin cynism och apati, kraftsamlar och säger ifrån – som i grannlandet Belarus. Genom att ligga på offensiven kan Navalnyj – trots begränsad väljarbas, låga opinionssiffror och brist på möjligheter att ens ställa upp i val – skapa en spontan folkrörelse som mobiliserar för politisk förändring, och på sikt fria val.

Navalnyj har länge varit en nagel i ögat på makten, och har lyckats förnedra maktpartiet Enade Ryssland vid lokalval. Statliga medier har tigit ihjäl detta irritationsmoment, försökt avfärda oppositionsfiguren som en irrelevant lakej och "utländsk agent". Navalnyj har förflyttat slagfältet till sociala medier. Kremls alltmer farsartade piruetter andas desperation. Efter ett kvaddat mordförsök på denne oppositionens fixstjärna orkar makten inte ens längre låtsas som att någon äkta juridisk procedur pågår. Genom att bemöta gripanden, politiskt motiverade åtal, fingerade domar – och rentav mordförsök – med en axelryckning agerar han moralisk förebild och inspirerar till bygge av ett anständigt civilsamhälle.

Kreml darrar alltmer på manschetten. Inte nog med att en Putinkramare har ersatts av en Putinkritiker i Vita huset, dessutom har Navalnyj mage att fortsätta avslöja spektakulär korruption i höga kretsar. En två timmar lång film om Putins hemliga skrytpalats vid Svarta havet har setts över 85 miljoner gånger. I Youtubeklippet ritar Navalnyj upp ett detaljerat schema över det ljusskygga pengaflöde i miljardklassen som involverar Putins gamla vänner och medarbetare.

Luttrade ryssar lär inte hysa högt uppskruvade förväntningar på idealistiska slagord om liberal demokrati eller mänskliga rättigheter. Men lever man själv med torrdass är det frapperande att bevittna maktens besatthet vid överdådig lyx: Putins exklusiva italienska toalettborstar som kostar mer än en rysk månadslön. Gemene ryss knotar på och vänder på varje rubel medan eliten gömmer sig i groteska palats och slukar kaviar med snöskopa i polerat silver – denna bild lyckas Navalnyj framställa med sin psykologiska örfil.

Putin vägrar ta Navalnyjs namn i sin mun och brukar i stället tala om ”bloggaren” eller ”patienten i Berlin”. Navalnyj kvitterar åt "gubben i bunkern" genom att lyfta fram dennes hemliga älskarinnor. Genom att gripa legitima motståndare och slå ner fredliga demonstrationer blottar makten sitt auktoritära ansikte, en djup orättvisa och maktfullkomlighet dold bakom extravaganta men tunna Potemkinkulisser. Därmed krattar Kreml för egen maskin vägen för en palatskupp. Ännu saknar den splittrade oppositionen tydliga politiska mål – eller ens figurer – att samlas kring. I stället för att vänta på messiasfigurer eller Stora Ledare kan en kritisk massa inom den ryska befolkningen småningom mogna till insikt om det höga priset hos den postsovjetiska, ofria livslögnen.