Oerhört att så många barn saknas

BARN Med bestörtning läser man riksdagsledamoten och medicine doktorn Mia Laihos debattartikel (HBL 23.1). Hon skriver att det i fjol saknades drygt 4 000 barn av de cirka 19 000 utanför hemmet utplacerade barnen. Att det finns så här många utplacerade barn och att så här många är på rymmen är i sig självt en oerhörd sak, men att ingen enligt Laiho ”verkar leta efter dem” är fruktansvärt.

Alla de många åtgärder som Laiho föreslår är absolut på sin plats och borde genast resultera i intensiv verksamhet inom ministrarna Krista Kiurus och Maria Ohisalos respektive ministerier. Om inget annat hjälper borde ministrarna se till att det till riksdagen avges propositioner, som i brådskande ordning sätts i verket. Laiho torde kunna vinna gehör i riksdagen för sina förslag.

Att ingen verkar leta efter de saknade barnen är som

sagt horribelt. Om detta är ett faktum måste polisen genast få mera resurser för att stävja problemet. Eftersom det tar relativt lång tid att i denna coronatid få till stånd tilläggsbudgetar, måste resurserna i brådskande ordning tas genom en omedelbar omorganisering av polisens arbete – till exempel genom att en inofficiell specialstyrka skapas för ändamålet – så att ett aktivt sökande efter saknade barn genast kan prioriteras framför mindre viktiga uppgifter. Resurser måste bara ”skakas fram”, som man brukar säga.

Det finns helt enkelt inga viktigare uppgifter för polisen än att leta efter förrymda barn! Har de ärade ministrarna möjligen hört berättelsen om en herde som en gång i tiden hade hundra får att vakta och ett av dem var på rymmen? Han lämnade då de återstående nittionio fåren och skyndade sig i väg för att finna det förlorade fåret. Hur mycket viktigare är inte ett människobarn än ett får?