När berättelsen bär blir det magiskt
Med sin berättarföreställning som sänds live på nätet utmanar Teater Mars den förbannelse som vilar över strömmad teater. Recensenten Isabella Rothberg blir ändå varse att hon är mer otålig framför datorskärmen än i teatersalongen.
TEATER
Det var en gång – tusen och en berättelse i pandemins tid.
Regi: Joakim Groth. Medverkande: Boodi Kabbani, Dick Idman, Niklas Häggblom, Åsa Wallenius, Åsa Nybo, Marika Parkkomäki, Max Bremer och Nina Hukkinen. Premiär 23.1. Teater Mars bjuder på ytterligare en föreställning på lördag klockan 19 på teaterns webbplats universum.fi
En god historia är en god historia. På den tanken bygger Teater Mars strömningsexperiment Det var en gång – tusen och en berättelse i pandemins tid. Det är fråga om en berättarföreställning som sänds live på nätet, där åtta skådespelare både hittar på och lånar från verkligheten för att i stunden skapa färggranna berättelser.
Med konceptet utmanar man den förbannelse som vilar över strömmad teater – den blir nämligen väldigt sällan lyckad.
När kameran kommer in och skärmen blir plattform tvingas teaterkonsten byta språk till ett den inte behärskar. Den blir tvungen att konkurrera med dem som talar det som modersmål, med tv och film. Men också närvaron, den som på många sätt är teaterns förutsättning, saknas. Den laddning som uppstår när levande människor står på scenen och uppträder för levande människor i publiken är svår att få till på distans.
Hantverk som trollbinder
Men berättelsen är ett slags ur-beståndsdel i vår kultur som kan fungera i alla medier, och det lyckas föreställningen bevisa några gånger. Nestor Dick Idman är den som kraftigast lyckas gå igenom rutan. När han berättar om skådespelaren Olof, som på sextiotalet flyttar till Finland i jakt på en storroll, blir man trollbunden. Det sker tack vare Idmans raffinerade hantverk, en förmåga att ta åskådarens uppmärksamhet i besittning, men också genom hans kreativa sätt att knyta ihop berättelsen och leverera ett slut som heter duga.
Berättelsen om Olof är i själva verket den enda i föreställningen som tillåts få ett ordentligt slut. Konceptet, som regissören Joakim Groth lånat av den brittiska scenkonstgruppen Forced Entertainment, bygger på att de övriga skådespelarna när som helst får avbryta den som berättar och börja på en ny historia. Det blir många avbrott och till största delen består föreställningen av udda och småroliga inledningar som dessvärre ganska snabbt tappar energi. Det är ju ingen lätt gren.
Jag blir också varse att jag som åskådare är mer otålig framför datorskärmen än i salongen. Speltiden på en timme känns därför i det här sammanhanget lång.
Men visst, då och då levereras pärlor. Marika Parkkomäkis flicka som inte kan sina kamraters språk och försöker passa in genom att härma deras läten är smått magisk – både rörande och rolig.
Också Max Bremer kommer med flera suggestiva bidrag som kunde vara inledningar till noveller. Jag hade gärna hört hur det gick för kejsaren som hela sin uppväxt uppträdde i mask och en dag bestämde sig för att blotta sitt riktiga ansikte för folket. Eller för fotografen vars stora passion inte vara att fotografera utan att vistas i mörkrummet.