Kraftfull symfoniker med två hemländer
Lettisk eller kanadensisk tonsättare? Bägge två epiteten passar in på Tālivaldis Ķeniņš, vars musik är lättillgänglig utan att vara banal. Ondines fina satsning på att lyfta fram baltiska tonsättare fortsätter.
KLASSISKT
Tālivaldis Ķeniņš: Symfoni nr 1, Pianokonsert, Concerto di camera nr 1. Lettlands nationella symfoniorkester under Guntis Kuzma & Andris Poga. Solist: Agnese Eglina, piano. (Ondine)
Vad bestämmer en konstnärs nationalitet och är frågeställningen över huvud taget relevant? Tālivaldis Ķeniņš (1919–2008) är ett av många intressanta musikhistoriska fall. Slår man upp honom i Wikipedia beskrivs han som en kanadensisk tonsättare, medan det i texthäftet till Ondines nya skiva slås fast att han är en lettisk tonsättare.
Vilkendera tolkningen gäller då? Nå, naturligtvis bägge två. Ķeniņš flydde 1945 sitt hemland i samband med den andra sovjetiska ockupationen och vistades 1945–51 i Paris, där han studerade för bland annat Olivier Messiaen. 1951 flyttade han till Kanada där han kom att verka i många roller, däribland som kompositionsprofessor vid universitetet i Toronto.
Ķeniņš åtnjöt stort anseende i sitt nya hemland och var under många år en av Kanadas flitigast framförda tonsättare. Ett faktum, som delvis kan förklaras med landets relativt unga konstmusikaliska tradition men även säger något om dragningskraften hos Ķeniņš uttrycksfulla musik, som är lättillgänglig utan att vara banal och där ett senromantiskt färgat grundstråk gör sig gällande under den inte sällan karga neoklassiska ytan.
Expressiv laddning
Ondines tacknämliga satsning på att lyfta fram baltiska – avlidna liksom levande – tonsättare, framförda av lokala krafter, har nu alltså nått Ķeniņš och de tre verken på skivan speglar på ett rätt optimalt sätt hans stilistiska utveckling, som egentligen inte var speciellt omvälvande.
Om den första symfonin från 1959 – Ķeniņš skrev åtta stycken – i sitt tillika kraftfullt dramatiska och lyriskt melodiösa uttryck smakar både Honegger och Hindemith är det i första hand Bartók, och lite grann Martinů, som spökar i kulisserna till den suggestiva Concerto di camera nr 1 (1981) och i viss mån även den ännu mer expressivt laddade konserten för piano, stråkar och slagverk (1990) – enligt Ķeniņš själv reflekterande de dramatiska händelserna i hemlandet.
Eklektiker par excellence
Ķeniņš kan med andra ord sägas vara en eklektiker par excellence, men ändå känns musiken för det allra mesta på ett spännande sätt personligt hållen. Tanken går stundtals till två äldre kolleger från närområdet, mästersymfonikerna Eduard Tubin och Vagn Holmboe – på våra egna breddgrader i första hand antagligen till Einar Englund – och det återstår att se om Ķeniņš med tiden kommer att uppnå samma internationella status som dessa.
Lettlands nationella symfoniorkesters spel ger under chefdirigenten Andris Poga (symfonin) och orkesterns förre soloklarinettist och nuvarande dirigent Guntis Kuzma ett lika vederhäftigt som välspelat och klangligt kompetent intryck och Agnese Eglina är en flyhänt och temperamentsfull pianosolist.
Såframt någon tycker att symfonins första sats ter sig märkvärdigt kort handlar det om ett förargligt fel, som har smugit sig med i texthäftets durationsangivelse. Satsens längd är i själva verket 7,18 (inte 3,23) och hela symfonin klockar in på 21,54 (inte 17,59).