❞ Vem äger kundrelationen då hämtmatkulturen utvecklas till en urban megatrend – och därmed lyckas uppbära en 30 procents provision på en mångmiljardmarknad?

Wolt höjer insatsen i kriget med Uber Eats och Foodora. Men utmattningskriget pågår inte bara på de finansiella eller tekniska fronterna.

Cykel- och bilburna leveransbud i rosa och blå kläder har blivit ett lika vanligt inslag i stadsbilden som snusprillor i taket på skolgymmets omklädningsrum. Pandemin har – om möjligt – laddat den så kallade plattformsekonomin med ännu större förväntningar än någon trodde var möjligt år 2019. Samma utveckling har vi sett inom hotell- och resebranschen, där digitala mellanhänder som Booking. com, Hotels.com och Trivago har etablerat sig som portvakter. Vem äger kundrelationen då hämtmatkulturen utvecklas till en urban megatrend?

På måndagen stoltserade det Helsingforsbaserade matleveransföretaget Wolt med 436 miljoner euro i färskt riskkapital. Bolaget har nu totalt bringat in 707 miljoner euro från olika investerare. Med massiv finansiering i ryggen knappar man in på konkurrenterna. Bland investerarna finns steroidpumpade amerikanska muskler, inte minst Goldman Sachs Growth Equity, och Iconiq Growth, vars klienter inkluderar Facebookgrundaren Mark Zuckerberg. Därmed sätter Wolt sig på den internationella kartan och får en bildlig plats vid pokerbordet som omges av den tjockaste cigarröken. Vi bevittnar ett företagshistoriskt ögonblick: Wolt startade verksamheten i Helsingfors 2015 med 10 restauranger och har sedan dess expanderat till 23 länder och 129 städer, inklusive över 30 000 restauranger. Det är inte gratis att leka med de stora pojkarna i Silicon Valley.

Inom teknikvärlden är litet ingalunda vackert, tvärtom är storleken både alfa och omega: lönsamhet bygger på dominans via data, effektiva algoritmer och nätverkseffekten bland kunder. Det är en strid på kniven om marknadsandelar: Vem lyckas pumpa in digital olja – data – som smörjer det fysiska maskineriet – kurirer – och optimera logistiken?

Marknaden för matleveranser på nätet väntas växa från cirka 35 miljarder dollar i dagsläget till 365 miljarder år 2030. Den som lyckas kanalisera köpbeteendet hos stressade urbana hushåll kan utnyttja restaurangernas svaga förhandlingsposition och uppbära en provision på upp till 30 procent, helt enligt global standard. I fjol breddade Wolt sitt sortiment bortom restauranger och hämtmat till att även omfatta livsmedel och produkter från detaljhandeln, och expanderade samtidigt till både Tyskland och Japan. Wolt ska ha fullt erkännande för att sedan starten 2015 ha byggt en framgångshistoria och gett ett litet lyft åt det europeiska ekosystemet av uppstartsbolag.

Ändå lär debatten om mat- och leveransbudens dåliga arbetsvillkor fortsätta. Så kallade gigarbetare får sina uppdrag via en app och omfattas inte av samma arbetsmiljölagstiftning eller försäkringsskydd som anställda. Frågan har drivits till sin spets till följd av virusrelaterade nedstängningar och växande näthandel. Med ökade volymer och press från uppdragsgivarna är det mer regel än undantag att knegarna pressas till bristningsgränsen. Branschen bygger på de factotvångsföretagande hos ett modernt prekariat som saknar förutsägbarhet, anställningstrygghet och förmåner som sjukförsäkring, semester och betald pension.

I oktober meddelade Arbetsrådet, en oberoende specialmyndighet med sakkunniga inom rättsfrågor och representanter för arbetsgivaroch fackförbunden, att matbud som jobbar för till exempel Wolt eller Foodora bör räknas som anställda och inte som självständiga företagare. Rådets riktlinjer – som dock inte röstades fram enhetligt – är inte juridiskt bindande. Utlåtandet beaktas hur som helst då regeringen bereder lagändringar med tanke på knegare som tvingas jobba utan utkomstskydd eller rätt till lön vid sjukledighet.

Branschens stora utmaning är varken att skapa den mest effektiva kodsnutten eller övertyga riskkapitalister – det är att bygga en verksamhet som ryms inom de nuvarande ramarna för arbetslivet. Dilemmat påminner om cirkelns kvadratur: den matematiska önskedrömmen att konstruera en kvadrat med samma area som en given cirkel. Samma tankenöt brottades redan de gamla grekerna med. Det dröjde ända till 1882, men slutligen visade den tyske matematikern Ferdinand von Lindemann att det urgamla problemet var olösbart.