Det krävs mer än Nya Start för en ny start

Det är en ljusglimt i de dåliga stormaktsrelationerna att det sista gällande kärnvapenavtalet mellan USA och Ryssland räddas, men det finns ingen orsak till glädjeskutt.

Det finns uppskattningsvis 15 000 kärnstridsspetsar i världen, fördelade på nio länder. USA och Ryssland förfogar över merparten, cirka 80 procent. Det har förflutit 75 år sedan kärnvapen användes, men trots det är rädslan för dem fortfarande stor. Deras uppgift i dag är visserligen avskräckning och krigsavhållande, men alla är medvetna om deras kapacitet och det skrämmer miljarder människor.

Från nedrustningsfronten har nyheterna varit mollbetonade de senaste åren. Under Donald Trumps fyra år vid makten kom det ena bakslaget efter det andra. I enlighet med hans ideologi så var ju internationella avtal av ondo. Han ville göra sina egna avtal och om ingen för USA perfekt deal kunde nås så fick det vara.

Efter Trumps tid fanns endast ett stort avtal kvar – det kanske främsta av alla kärnvapenavtal, Nya Startavtalet. Också det hade antagligen hamnat i papperskorgen om Trump hade blivit omvald eller om hans mandatperiod skulle ha varat i några veckor till. Nya Startavtalet går nämligen ut nästa vecka, den 5 februari. Den nya herren i Vita huset, president Joe Biden, kom i alla fall i veckan överens med president Vladimir Putin om att förlänga det med fem år.

Avtalet slöts 2010 då det tidigare Startavtalet gick ut. Nya Startavtalet begränsar antalet strategiska kärnstridsspetsar, möjliggör transparens och reglerar inspektioner.

Trumpadministrationen hade också velat ge avtalet mer livstid, men inte oförändrat. Det var ett rimligt krav att det skulle uppdateras inte minst på grund av Rysslands upprustning och modifiering av sin kärnvapenarsenal sedan avtalet slöts.

Ursprungligen krävde Trump också att Kina måste inbegripas i avtalet. Det vägrade i alla fall Kina. Kineserna upprustar kraftigt sin militära makt och även kärnvapenarsenalen, men ligger fortfarande långt efter USA:s och Rysslands atomvapenstyrka. Det är orsaken till att president Xi Jinping inte anser att Kina ska beröras av några begränsande avtal.

Förlängningen av Nya Startavtalet kan inte betecknas som en ny start, snarare som ett slut – på skrotningen av centrala vapenbegränsande avtal.

Det hade säkert varit bäst om Nya Startavtalet inte bara hade förlängts som sådant. En uppdatering skulle ha varit att föredra. Men om alternativet var att avtalet helt skulle ha förfallit måste det här ändå anses som en delseger. Ett gällande avtal skapar större trygghetskänsla än ett helt avtalslöst läge.

Det finns nu fem år tid att förbereda ett nytt, bättre avtal. Även om Biden knappast är president under en mandatperiod till och sålunda kvar i ämbetet om fem år så kan hans administration börja förberedelserna för en ny version av Nya Startavtalet.

USA lämnade under Trumps tid viktiga vapenavtal, bland annat INF-avtalet om förbud mot landbaserade kärnbestyckade medeldistansrobotar. Han beskyllde Ryssland för att ha brutit mot avtalet, vilket landet även sannolikt har gjort.

Det vore speciellt ur europeisk synvinkel oerhört viktigt att förhandlingar om ett nytt avtal för den här kategorin av kärnvapen kunde fås till stånd. Det finns en risk för att Ryssland nu fyller på sina depåer med medeldistansmissiler, vapen som uttryckligen hotar Europa och även Finland.

Det finns varken någon orsak till eller något tecken på att Biden skulle mildra det politiska och ekonomiska trycket mot Ryssland. En förlängning av Nya Startavtalet är inte en signal till Ryssland om att landet nu kan andas ut, att USA och dess allierade i och med detta skulle dra ett streck över Rysslands beteende de senaste åren, såsom annekteringen av Krim, de fortsatta krigshandlingarna i östra Ukraina och just nu behandlingen av oppositionen i det egna landet. I fråga om det förväntas Biden tvärtom föra en hårdare Rysslandspolitik än Trump gjorde.