En magnifik stad
”Vår huvudstad är nog vacker! Vi har all orsak att vara stolta när utlänningar prisar staden och är så förtjusta. Vi är av samma åsikt, och konstaterar gärna, när vi skådar esplanaderna, att de förmedlar ett europeiskt intryck.” (fri översättning)
Författaren Juhani Aho prisade 1891 Helsingfors i sina kolumner i Päivälehti (föregångare till Helsingin Sanomat). Aho hade just kommit hem från Paris, och såg på Helsingfors med metropolglasögon. Empirestaden hade fått en storstadsprägel, som förenade båda språkgrupperna.
Hundra år senare är samma fråga aktuell: hurdan är en magnifik stad? Covid-19 har temporärt förändrat vårt sätt att använda staden. Helsingfors stadsstyrelse beslöt på måndagen – med en knapp majoritet – om principerna för att förstora promenadområdena i stadens centrum samt diskuterade visionen för att utveckla stadskärnan. Framtidens utmaning är att hitta hållbara, men tilltalande lösningar.
För tjänstemännen och politikerna kan rekommenderas en bok av den amerikanska stadsplaneraren och författaren Alex Garvin, The Planning Game: Lessons from Great Cities (2013). Garvin är en urbanist i ordets sanna betydelse, en "public intellectual" och mannen bakom planerna på att förnya Lower Manhattan i New York efter 11.9-attacken.
Hur blir en magnifik stad – magnifik? En magnifik stad (great city) är inte enbart en funktionell stad, utan också en skön och behaglig plats för sina invånare. En stad som avundas och beundras av andra städer och stadsbor. En stad som framkallar känslan: här vill jag leva och bo. En magnifik stad är trygg och vänlig samt öppen och lätt att komma in i.
Den främsta uppgiften för en magnifik stad är att där kan man förverkliga sina drömmar. Staden har många attraktioner och viktiga symboler, som tilltalar många och får människor att besöka dem: London har Big Ben. I Paris finns Eiffeltornet. New York har Frihetsstatyn.
Enligt Garvin är Bilbao den mest magnifika staden i Europa. Vad kan vi fortsättningsvis lära oss från denna forna hamn- och industristad i norra Spanien. Hur lyckades de med sin stadsförnyelse? Det var inte bara Guggenheim, utan hela idén bakom förändringen var revolutionerande. Det intima, mänskliga måttet och tillgängligheten blev avgörande.
Viktigt är vad den offentliga sektorn gör. Förvandlingen av Bilbao började med storslagna förändringar i transportsystemet, allmänna arbeten och den urbana infrastrukturen. Allt skulle vara öppet och trivsamt för samtliga invånare, oberoende av inkomst och social klass. Gator och torg, parker och grönområden planerades för ”vanliga stadsbor”. Viktigt var tillgänglighet till floden, och stränderna öppnades för allmänheten.
Att förnya en stad, att planera om ett stadscentrum är en lång och krävande process. Vi kan vänta med Helsingfors centrum, om vi vet att slutresultatet är en attraktivare, livligare stad, med entusiastiska invånare. Som ett resultat av allt arbete borde vi kunna säga, som Bilbaoborna sade: ”Wow! Det här är en magnifik stad! Här vill jag bo.”
Än en gång: det gäller att göra Helsingfors till en ljuvlig stad, där många vill bo och stanna, och som beundras av andra. Det behövs ödmjukhet i stadshuset och kommunikation med invånare och sakkunniga. En magnifik stad gynnar en positiv urbanisering. Så att vår tids Juhani Aho kan vara nöjd och belåten med sin stad.
"Det gäller att göra Helsingfors till en ljuvlig stad, där många vill bo och stanna, och som beundras av andra."
Det är svårt att hålla reda på nollorna när miljonerna växer till miljarder och miljarderna blir biljoner. Om det är något som förenar hanteringen av finanskrisen åren efter 2008 och coronapandemin från 2020 framåt, så är det likgiltigheten inför den växande skuldsättningen.
I och för sig är det helt rätt att uppta lån och stimulera ekonomin när samhället befinner sig i djup kris. Det gäller att förhindra konkurser, bistå människor som råkar illa ut och lindra nöden. Men beslutsfattarna borde i god tid också fundera över när och hur lånen ska börja återbetalas. Just denna eftertanke brukar det vara lite si och så med.
Insikten om att skulder måste avkortas fanns faktiskt under finanskrisens tidiga månader, både ute i världen och här i Finland. Då G20-länderna höll sitt möte i London i april 2009 presenterade de en krisplan som betecknades som ”den största i modern tid”. Bland annat skulle 5 000 miljarder dollar användas globalt för att förhindra ekonomisk kollaps, skapa jobb och stimulera tillväxten. Och, poängterade mötet i slutdokumentet, en konkret plan skulle utarbetas för att minska skuldsättningen på sikt.
Ett halvår senare presenterade Financial Times i en stort uppslagen artikel en skiss till global återbetalningsplan under rubriken Taxpayers face a generation of pain. Skattebetalarna skulle tvingas bidra till avkortningen av lånen under en hel generation.
Men därav blev intet. Under de påföljande åren sköts problemen fram på obestämd tid. Skuldsättningen i världen fortsatte att växa, sakta men säkert, ända tills coronapandemin slog till och upplåningen löpte amok på nytt, nu från en mycket högre startpunkt.
Under finanskrisen beslöt man också i Finland, helt riktigt, att låna pengar för att förhindra en katastrof. Därefter, när tiderna blev bättre, skulle man börja betala av på skulderna. Dåvarande finansminister Jyrki Katainen presenterade behovet av massiva stimulansåtgärder vid en presskonferens den 23 januari 2009. Flera miljarder skulle lånas upp och satsas på att stabilisera läget. Samtidigt, betonade Katainen, måste regeringen ”ha en tydlig plan för återbetalningen av skulderna”.
Någon sådan plan konkretiserades aldrig, för den goda ambitionen glömdes snabbt bort. År efter år fortsatte Finlands statsskuld att växa mätt i absoluta tal. På tio år fördubblades den.
I Europa var Tyskland ensamt om att redan under det kritiska året 2009 införa ett förbud mot budgetunderskott i grundlagen, ett slags skuldbroms, ”Schuldenbremse”. Regeln skulle träda i kraft efter att den akuta krisen var över, och den regeln följde man plikttroget ända fram till 2020.
Coronapandemin var sedan allvarlig nog för att tillåta avsteg från budgetdisciplinen.
Granskar vi den europeiska utvecklingen under 2020 märker vi tydliga skillnader länder emellan. Ekonomiskt sett hör Finland till dem som klarat sig bäst, med en nedgång i bruttonationalprodukten på dryga 3 procent. Många länder har upplevt ett ras på över 5 procent medan Storbritannien ligger illa till med ett minus på över 10.
Även om Finland klarat pandemin rätt väl också vad gäller smittspridningen, så är den finländska upplåningen hög i europeisk jämförelse. Siffrorna talar sitt tydliga språk: Staten lånade nästan 20 miljarder euro i fjol och i år väntas upplåningen bli 12 miljarder. Alldeles särskilt har kommunsektorn gynnats av penningströmmarna, för statens ”kompensation” till kommunerna överstiger klart de förluster som coronapandemin förorsakar.
Att de folkvalda i riksdagen inte protesterat mot denna överdrivna frikostighet beror säkert på att hela 85 procent av riksdagsledamöterna sitter i ett kommunfullmäktige någonstans i landet. Det är förvisso trevligare för en politiker att fördela pengar än att tvingas strama åt.
Pengar är makt. Den politiker som kan dela ut mycket pengar har mycket makt.
Mest oroväckande är att skulderna ökar kraftigt utan att regeringen presenterar en konkret plan för återbetalningen. Att den planen saknades våren 2020 är förståeligt och helt acceptabelt, för då rådde panik. I dag råder ingen panik, inget kaos. Coronaläget är krävande, men det finns tid för eftertanke. Och tid för en konkret åtgärdsplan.
Det finns ingen enkel lösning, utan den sparkur som väntar om några år förutsätter en kombination av olika åtgärder. Framtida skattehöjningar kommer att behövas, men kraftiga skattehöjningar dämpar tillväxten. Därför måste måttfulla skattehöjningar kombineras med nedskärningar och mer eftertanke i användningen av offentliga medel.
När det gäller reformen av den sociala tryggheten, som hör till de största utgiftsposterna, bör regeringen lägga i en högre växel. En parlamentarisk kommitté utreder för tillfället reformbehovet med sikte på förslag som minskar byråkratin, de överlappande stödformerna och bidragsfällorna. Men arbetet präglas inte av någon större brådska: Kommittén har tid ända fram till 2027 att presentera sitt slutliga reformförslag. Det är på tok för länge.
Dessutom behövs reformer på arbetsmarknaden som gynnar både tillväxt och sysselsättning. Också här är en upptrappning av takten nödvändig.
Slutligen skulle det inte skada att kasta en blick på det tyska systemet med ”Schuldenbremse”. Skuldbromsen måste inte vara lika tuff som den tyska, där avvikelse från budgetdisciplinen tillåts endast i katastrofsituationer. Men vi bör åtminstone förbjuda budgetunderskott (och alltså ökad upplåning) i statsbudgeten under högkonjunktur.
De finländska beslutsfattarna reagerade snabbt och beslutsamt i början av både finanskrisen och coronapandemin för att åtgärda de akuta problemen. Glömmer vi än en gång att ta itu med skuldsättningen när läget normaliseras, så kommer vi att träda in i följande kris på en ännu högre skuldnivå.
Och vem vet hur höga räntorna är när den tiden kommer?
”Det är förvisso trevligare för politiker att fördela pengar än att tvingas strama åt. Pengar är makt. Den politiker som kan dela ut mycket pengar har mycket makt.”
BJÖRN SUNDELL
är fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL.