Pojkar ska vara pojkar – männens våld inom idrotten försvaras

Det finns en gemensam nämnare i så gott som varje fall där en idrottare utövar våld mot en medtävlare. Men trots att det nästan uteslutet är män som står för det skadliga beteendet vill idrotten inte ta itu med sitt machoproblem utan väljer att gång på gå

Alexander Bolsjunovs vansinnesattack på Joni Mäki i helgens världscuptävling på skidor i Lahtis har så småningom lagt sig. Men det finns orsak att fortsätta diskussionen och samtidigt utveckla och utvidga den.

”Skulle motsvarande ske i en damstafett?”, undrade före detta sportreportern Kaj Kunnas i Svenska Yles Slaget efter tolv i tisdags.

Svaret är lika avslöjande som enkelt:

”Nej, det skulle det inte.” Därför är det bra att sätta Bolsjunovs slag med staven och påkörning i målområdet i ett större perspektiv och se det hela med feministiska ögon.

Bolsjunovs oförmåga att kontrollera sina aggressioner i stridens hetta är en högst manlig reaktion i en tävlingssituation. Och den sitter väldigt djupt rotad i den manliga idrottssjälen.

Redan i tidig ålder finns det helt olika förväntningar på och regler för flickor och pojkar.

”Pojkar är pojkar”, ”Kärlek börjar med strid”, ”Pojkar utvecklas långsammare än flickor” är rätt vanliga uttryck som används för att försvara pojkars dåliga beteende.

Samtidigt som pojkar tillåts vara stökiga, vara fysiskt aggressiva och bryta mot de gemensamma reglerna förväntas flickor vara belevade, lugna, förståndiga, duktiga och förutom att följa reglerna också acceptera pojkarnas ovälkomna och ohälsosamma beteende.

Då mansbilden redan i en tidig ålder börjar formas enligt dessa toxiska mönster och då pojkar uppmanas att ”ta motgångar som en man” eller ”inte gråta som en tjej” är det klart att män också i högre åldrar fortsätter bete sig som de blivit lärda.

Mansbilden är väldigt snäv, begränsande och tillåter väldigt lite mjukare värderingar. I idrotten dominerar machokulturen och idrottande män förväntas leva upp till bilden av den känslokalla, starka och oberörda mannen.

De enda känslorna som ofta tilllåts är starkt kopplade till aggression och ilska. Och då försvaras det aggressiva beteendet med att det handlar om att visa känslor.

Ta ishockeyn som exempel. Vid avblåsning börjar spelare knuffa på varandra framför ena lagets mål, efter en aggressiv och farlig tackling ger sig en spelare på en motståndare med knytnävarna. Efter matchen talar tränare och spelare om någon som betett sig som en kärring på isen och samtidigt hyllar sin spelare som stått upp för sin lagkamrat och misshandlat en motståndare.

I fotbollen finns det otaliga exempel på aggressivt beteende mellan manliga spelare som anser att någon trampat på deras fragila manliga ego och i kampsporterna går hela uppladdningen inför en stor titelmatch ut på att trashtalka sin motståndare och använda kvinnohatande språk i processen.

Ni ser mönstret utan att listan behöver göras längre.

Bolsjunovs fysiska attack på Mäki är bara den senaste incidenten i en lång rad av aggressiva män som tar ut sin frustration via våldshandlingar.

Samtidigt som den ryska skidåkarens agerande har kritiserats skarpt har många män ändå visat en viss förståelse för hans tilltag.

”Han provocerades av Mäki”, ”han har ett häftigt temperament” och ”det skedde i stridens hetta” är uttryck som använts för att förklara Bolsjunovs beteende.

”Det är skillnad på hur någon från Ryssland reagerar och hur en finländare reagerar i en sådan situation” var det någon som sade om helgens incident i Lahtis.

Varför är vi män så måna om att hitta olika förklaringar och yttre faktorer för det skadliga beteendet i stället för att se vad så gott som alla dessa aggressiva idrottare har gemensamt – de är män.

Precis på samma sätt som att så gott som alla som försvarar detta beteende också har något gemensamt – de är män.

Då detta skadliga manliga beteende diskuteras vill dessa samma män ofta väldigt gärna hitta och lyfta fram motsvarande beteende hos kvinnliga idrottare.

Då detta högst manliga problem lyfts fram följer männens försvarstal ett alltför bekant mönster: En isolerad våldsam handling som en kvinna utfört lyfts fram, förstoras och påstås väga upp hela det strukturella våldet som idrottens män står för.

Samtidigt väljer förbund, klubbar och individer att inte ta avstånd från det skadliga beteendet utan använder det i många fall i stället i sin marknadsföring då man vill nå ut till sin potentiella publik. Och publiken köper förstås idrottens budskap med hull och hår.

Därför får ett slagsmål i rinken, en sexistisk kommentar inför en boxningsmatch och en attack i skidspåret i längden en positiv spinn eftersom idrottens ledare i grund och botten inte arbetar utifrån värderingar utan utifrån hur man kan marknadsföra sin gren på mest spektakulära sätt.

Flickor, kvinnor och damidrott lyser oftast med sin frånvaro i de svarta rubrikerna om idrottens skadliga beteenden. Så det finns fullgoda möjligheter att idrotta på toppnivå med sunda värderingar och etiskt agerande.

Också i det här sammanhanget kan vi män lära oss mycket av kvinnorna.

Men så länge idrotten lever kvar i sin ojämställda bubbla, så länge idrotten accepterar, godkänner och i vissa fall förespråkar aggressivt och skadligt beteende och så länge som machokulturen får frodas och växa kommer idrottens män att fortsätta bete sig toxiskt, sexistiskt och misogynt.