Förintelsen tog slut, men inte hatet
"Det var ju för så länge sedan och berör inte oss i dag". Sådana påståenden om Förintelsen provocerar Margit Silberstein. Hon föddes fem år efter befrielsen av Auschwitz, av föräldrar som var de enda överlevande i sin släkt. – Ett sådant här trauma, ett folkmord, det går inte obemärkt förbi.
Den 27 januari brukar Margit Silberstein gå till synagogan i Stockholm för att delta i ceremonin på minnesdagen för Förintelsens offer.
Hon tittar sig omkring. Några av dem som överlevt Förintelsen finns fortfarande i livet.
Hon ser på den andra generationen, den som hon själv tillhör, och vet att de delar samma känsla som hon.
– Allihop bär på samma tyngd, samma sorg, samma smärta. Mina känslor väller upp inom mig och jag kan också bli rasande, arg över att mina släktingar, hela min stora familj som jag skulle ha haft – de finns inte. Och det beror inte på ålder eller sjukdom utan på att de alla blev mördade.
Margit Silberstein har en lång karriär som journalist och politisk kommentator bakom sig, senast på SVT som hon gick i pension från för tre år sedan. Nyligen kom hennes bok Förintelsens barn ut.
I den berättar hon om sina föräldrars öde och hur det har präglat henne – och också hennes barn. För som hon skriver i boken: "Befrielsen kom, men ingen av de som var där blev någonsin fri. Inte heller Förintelsens barn."
Auschwitz, Sibirien, Norrköping
Mamman Ili Grunzweig och pappan Ernst Silberstein bodde i Transsylvanien i Rumänien, som en del av den judiska befolkningen i landet. Deras modersmål var ungerska.
De var förälskade och skulle gifta sig då allting vände. De placerades i getto och skildes sedan åt.
Han tvingades strida i den rumänska armén och hamnade senare i läger i Sibirien.
Hon deporterades till koncentrationslägret i Auschwitz.
Tillsammans med tre systrar gick
Min älskling, min mor, min syster, mitt allt. Du finns, du har gett mig livslusten tillbaka, du kan göra mig glad igen efter alla smärtor, nu skattar jag livet högre än någonsin. Ernst Silberstein i brev till Ili Grunzweig
hon i den så kallade dödsmarschen till Bergen-Belsen då tyskarna hade bråttom att utrymma Auschwitz.
En syster dog en dag innan britterna anlände för att befria dem. Henne gömde mamman Ili i sin säng, hon kunde inte skiljas från systern. De två andra systrarna dog två dagar senare, nästan samtidigt, i Bergen-Belsen.
Ernst och Ili överlevde, men båda deras stora familjer hade utplånats, förintats.
Med de så kallade vita bussarna kom Ili till Norrköping i Sverige. Hon vägde då 34 kilo och bars på bår.
Efter några år återförenades hon och Ernst, och de började bygga upp sitt liv. Ensamma i världen. Traumatiserade.
Fem år senare föddes Margit Silberstein. Namnet Margit fick hon efter den syster som stod mamman närmast. Hennes andra namn är Asta, ett namn som föräldrarna trodde var typiskt svenskt. De värnade om det judiska, men ville samtidigt ta en plats i det svenska samhället.
Margit och hennes bror Willy Silberstein stod för livet. De var en seger över Hitler.
Befriande med andra
Barnen var enormt älskade men fick också ett tungt arv av föräldrarna.
– Min ryggsäck består av allt det medlidande jag bar på för deras skull. Jag såg dem som två spillror som hade förlorat allt och skulle börja om, säger Margit Silberstein.
Hela sin uppväxt funderade hon mycket över hur det var i Auschwitz – och hur hon ville kompensera sina föräldrar för allt det som de hade förlorat. Den uppgiften var inget de ålade henne, hon tog den på sig på eget initiativ.
Först i vuxen ålder började Margit Silberstein tala om sina känslor.
Hon beskriver det som en befrielse att inse att det fanns andra som hon.
Hur starkt den andra generationen påverkas kan komma som en överraskning.
– Det är många som har läst min bok som har sagt det till mig, att den har gett ett nytt perspektiv. Ett sådant här trauma, ett folkmord, det går inte obemärkt förbi.
Det är också ett av Margit Silbersteins syften, att folk ska veta att sådana som hon finns. Hon säger att hon kan bli provocerad av de som säger saker i stil med att Förintelsen skedde för så länge sedan, och berör oss inte i dag, det finns andra hemskheter.
– Men det var ju inte så länge sedan, säger hon. Nej, hon finns ju här. Därför är ceremonier viktiga, som den i synagogan där också statsministern brukar tala, även om den i år ställdes in på grund av pandemin. Detsamma gällde motsvarande högtidlighållande i Finland.
– Ord har betydelse, säger Silberstein.
Några gånger under intervjun tar hon en kort paus och säger att hon har nära till tårar.
– Jag är lite skör de här dagarna.
Inte då men där
Besöket i synagogan väcker också andra känslor. Säkerhetsarrangemangen kring den och den intilliggande skolan är omfattande, som de också är i Helsingfors och på så många andra ställen.
– Ja, Förintelsen tog slut men antisemitismen finns kvar, säger Margit Silberstein.
I boken citerar hon den israeliska författaren David Grossman som har skrivit att man i Europa talar om det som hände då, medan det på jiddisch och hebreiska heter där.
– Plattformen finns överallt. Det får aldrig hända igen säger man, och det gör det nog inte på samma sätt. Men jag tycker ändå att allt hatet i dag, att ge människor olika etiketter, att skapa ett vi och ett dem, att vi är bättre – det är livsfarligt, livsfarligt tycker jag.
Enligt henne behöver vi vara vaksamma och säga ifrån också i det lilla, till exempel sätta ner foten mot generaliseringar som att muslimerna – i bestämd form – är sådana eller att judarna är så här.