När livet måste återerövras
Lennart Hagerfors skriver om 60-åriga frånskilda Sven i den zon ”där gränsen mellan enkelt liv med låg inkomst och ett liv som utslagen är hårfin”.
Den svenska veteranförfattaren Lennart Hagerfors började som poet, men det är ändå i romanerna om udda gestalter i den svenska vardagen som han småningom bäst kommit till sin rätt. I den lilla pärlan Skrivarkurs för särlingar – rekommenderas varmt! – visade han för ett drygt decennium sedan att han också kunde bolla med en kärv humor, och den nu aktuella Framåt natten uppklarnande kan om man så vill ses som en mognare syskonbok till den utgåvan.
I centrum står den drygt 60-åriga Sven, som efter sin skilsmässa befinner sig i en zon ”där gränsen mellan enkelt liv med låg inkomst och ett liv som utslagen är hårfin”. Han har tidigare verkat som författare, men efter den senaste refuseringen tappat tron både på sin förmåga och på själva idén med att alls skriva.
Då har livet börjat kännas meningslöst, men det gäller att i varje fall försöka hålla fast vid en del enkla dagsrutiner. Han promenerar, besöker ett gym, och dricker dagligen exakt två öl på stampuben Halvan. Ibland ägnar han också en tanke åt sina två vuxna söner, och försöker förstå vad deras arbeten egentligen går ut på.
Men så plötsligt får han en överraskande impuls att ansöka om ett av Bergmangårdens vistelsestipendier. Och ännu mer överraskad blir han när han sedan faktiskt önskas välkommen dit för några veckor.
Kufiska konstnärssjälar
Han har tänkt sig att få leva i en lugn avskildhet på Fårö, men genast efter ankomsten visar det sig att också två andra stipendiater är på plats. Hagerfors bjuder här på ett par festliga porträtteringar av kufiska konstnärssjälar, som på samma gång är påfrestande och fascinerande – både för läsaren och för Sven.
Den schweiziska bildkonstnären Ulrike är bullrande och påflugen, och hävdar att tystnaden ”är det mest pretentiösa och tomma skitprat som finns”. Och hennes brist på empati och sensitivitet är så grotesk att hon kunde ha framstått som en ren karikatyr, ifall inte Hagerfors förhållit sig så milt överseende, nästan ömsint till henne – liksom till sina gestalter överlag.
Den brittiska tonsättaren William vill för sin del hålla på med sitt utan att bli störd, men är ändå också han rätt krävande. Sven försöker så gott det låter sig göras medla i konflikterna mellan dessa mer extrema personligheter, men när hans ex-hustru Monika dessutom dyker upp tycks han slutgiltigt förlora kontrollen.
En vändpunkt infaller i varje fall då det brokiga sällskapet får för sig att tillsammans tillbringa två dygn på en öde holme utanför Fårö. Projektet är från början ett av Ulrikes hugskott, men när det förverkligas måste också Williams krav på att det ska genomföras under total tystnad beaktas.
Så något nöje är det till en början inte, men Sven känner sig efteråt ändå styrkt av den ovanliga upplevelsen. Som om han genom att ha bjudit motstånd i de tysta konfliktsituationer som uppstått – i stället för att som förut bara ha försökt släta över eller stigit åt sidan – hade vunnit en ny tro på sina möjligheter och kapaciteter.
Glimten i ögat mitt i allvaret
Hagerfors hanterar en allvarlig tematik och ger många infallsvinklar till livets grundvärden, ideal och ofrånkomliga realiteter, men han bevarar samtidigt en underfundig glimten i ögat-attityd. Den stillsamma humorn och berättarjagets självironi hindrar så all potentiell tungsinthet från att slå rot.
Han ger sina filosofiska reflektioner gott om utrymme, och kan i regel också inordna dem i det avskalade skeendet. Så när William slår fast att "det är i mörkret och tystnaden svaren finns” räddas den frasen från klichéträsket genom att i gestaltningen helt konkret prövas av de inblandade aktörerna.
Romanen bottnar i en rik livserfarenhet, och kan mycket väl avsmakas också i mindre portioner. Här finns ingen större dramatik eller smart intrig som med våld skulle driva läsningen framåt, och Hagerfors har heller inte gått in för att tvinga fram några stora emotionella kickar hos mottagaren.
I stället lägger han helt enkelt fram tänkvärda existentiella frågeställningar om det oglamourösa vardagsliv de flesta av oss så väl känner till. Läsningen blir en trygg resa mot ett tryggt mål. Och då Sven avslutningsvis konstaterar att händelseförloppen gott kan vara banala så länge det finns en tillräcklig skärpa i själva perceptionen känns det uttalandet nästan som en personlig principdeklaration av författaren.