Triss i Sibelius som sista minuten-utfyllnad
En sen annullering ställde till planerna för Helsingfors stadsorkester och resulterade i ett ganska fantasilöst program. Men Helena Juntunens sopran skimrade skönt.
KLASSISK MUSIK
Helsingfors stadsorkester
i Musikhuset 29.1. Dirigent: John Storgårds. Solist: Helena Juntunen, sopran. Sibelius, Ranjbaran, Glass.
På grund av pandemin tvingades HSO-favoriten Miguel Harth-Bedoya inhibera sin medverkan vid fredagskonserten, men då John Storgårds av samma orsak råkade ha en ledig vecka löste sig det hela behändigt. Stadsorkesterns förre chefdirigent har en varm relation till sin gamla ensemble och kommunikationen med musikerna föreföll mer omedelbart avslappnad än någonsin.
Allt väl med andra ord? Tja, i alla fall om man råkar gilla Sibelius. Annulleringen kom sent och Storgårds hade uppenbarligen inte haft tid att studera in två av de ursprungliga programnumren, som ersattes med tre Sibeliusstycken. Säkerligen en praktisk, men ack så fantasilös lösning och visst hade det varit skoj att höra såväl Manuel de Fallas El amor brujo som, inte minst, amerikanska Gabriela Lena Franks (f. 1972) Elegia Andina.
Den inledande Autrefois är ett till fällighetsstycke som, även om det är ett bra exempel på Sibelius förmåga att skriva högklassig underhållningsmusik, kändes malplacerat i sammanhanget, medan den introvert finstämda tondikten Barden är ett av hans bästa verk i genren. Därtill en av Storgårds favoriter, som även nu gjordes med utsökt koncentration och klangligt raffinemang.
Skönt skimrande sopran
Iransk-amerikanske Behzad Ranjbarans (f. 1955) Songs of Eternity (1998) var ett stycke som det inte var lätt att bli klok på. Det kunde gott och väl ha skrivits för ett sekel sedan och Ranjbarans ogenerat tonala, mestadels nyromantiskt färgade tonspråk levde i mångt och mycket på sin flotta orkestrering, medan det var vanskligt att avgöra om vissa av de mest pompösa tuttina var helt seriöst menade.
Texten är hämtad från den persiske 1000-tals-matematikern, astronomen och poeten Omar Khayyams samling Rubaiyat, men hemlandstonerna lyste – så när som på enstaka melismatiska utsmyckningar av solostämman – överlag med sin frånvaro. Den alltid lika inlevelsefullt tolkande Helena Juntunen gjorde vad hon kunde av den i sig tacksamt skrivna solostämman, men visst utvann Erik Bergman betydligt mer spännande substans ur samma material 44 år tidigare.
Philip Glass Offerings on a theme by Ravi Shankar (1990) är som titeln säger en omstöpning av en raga av sitarmästaren Shankar och ett habilt stycke i sin genre, medan Sibelius Luonnotar är ett av hans skönast skimrande verk.
Skönt skimrade även Juntunens sopran och den sällsynt omsorgsfulla artikuleringen och fraseringen fann en fruktbar klangbotten i Storgårds och HSO-musikernas ävenså uttrycksfullt artikulerade orkestersats.
Knappt femtio minuter musik är dock i kortaste laget, även under rådande omständigheter, och i den bästa möjliga av världar hade vi som guldkant på det hela fått höra Luonnotars systerverk, Erkki Melartins ungefär samtidigt skrivna
Marjatta, som sannerligen inte behöver skämmas för sig i sällskapet. Men det hade givetvis, inser även den idealistiske kritikern, varit en
praktisk omöjlighet.