"Mitt liv är en beskrivning av andras liv"
Hanna Kralls autofiktiva roman handlar om judiskt liv i Polen först under nazismen, sedan under kommunismen som innebar ett slags lättnad då "hotet nu gällde alla".
Mitt första möte med Hanna Kralls texter var när jag läste Hjärter kung som bygger på Izolda Regenbergs livshistoria från ungdomen i Warszawas getto, genom kriget, längs vägarna till och från koncentrationslägren i sökandet efter mannen i hennes liv, i förhörs- och tortyrrummen, till efterkrigstiden i Wien, Polen och till sist i Israel. Den inneboende har till sitt innehåll mycket gemensamt med denna biografi, men den här boken är till formen uttryckligen en roman och karaktäriseras som hennes första och hittills enda. Den hör till hennes tidigare verk och skrevs 1982 och kom först ut på exilförlaget Libella i Paris 1985 innan den samma år publicerades av det polska undergroundförlaget Oficyna Literacka.
Judiskt liv under nazismen och kommunismen
Huvudpersonerna i romanen är Marta och Maria, två flickor som så småningom växer upp till kvinnor. Marta är judinna och det är hon som är ”den inneboende” och Maria är polska och dotter i en av de familjer som gömmer Marta undan förföljelserna. Ofta är det Maria som har ordet. Så skulle man kunna närma sig en beskrivning av romanen. Man skulle även kunna säga att boken är ett slags autofiktion, men det vore också bara ett försök. Till stora delar är romanen uppbyggd av hypoteser och variationer. Om och om byter Hanna Krall perspektiv och skapar helt öppet en ny historia för samma person, som när hon säger: ”Sedan dess har jag ägnat mig åt att sätta samman olika biografier för min far.”
Och när man läst sig in en bit i boken märker man att gränserna mellan Marta och Maria är suddiga och att de möjligen är två sidor av samma person och så dyker ett slags klargörande upp, som dock senare täcks över igen: ”Jag vill äntligen ha det sagt, klart och tydligt. Jag, dotter till major Krall, är den ljusa varianten av Den inneboendes öde. (Eller möjligen tvärtom, Den inneboende är en svart variant av mitt öde.)”
Marta och Maria är kanske en person som tillsammans med alla de andra skisserade alternativa biografierna får illustrera liv i Polen, särskilt judiskt liv, mellan 1940 och 1980 ungefär, först under nazismen sedan under kommunismen som även omfattar nya judeförföljelser.
Vardagligt mitt i skräcken
Utanför boken i en intervju säger Hanna Krall något som kanske ger en nyckel: ”Mitt liv är en beskrivning av andras liv”. Med romanpersonerna är det ofta på ett liknande sätt. För inte kan det väl vara Marias egen far som åsyftas när hon vid ett besök i Majdanek tillsammans med Marta säger:
”För besöksgrupperna brukade guiden berätta att när man släppte på gasen och människorna började kvävas, så började de riva i taket med naglarna för att försöka ta sig ut … Kanske är någon av skårorna ett avtryck av min fars händer? Varför skulle den inte kunna vara ett avtryck av hans händer?”
En av de bilder som på ett särskilt vis etsat sig in i mitt minne är från en på sätt och vis ganska vardaglig situation mitt i skräcken och faran. Marta är ute på en av de återkommande promenaderna med sin polska familj och Maria beskriver det så här:
”Vi satte en sjalett på ditt huvud, långt ned över pannan, fällde upp kragen högt, men det räckte inte, för ögonen syntes ändå, och de var värst. Som tur var fick min mor en lysande idé: den med stenen. När vi var ute och gick på gatan sparkade du framför dig en sten, som när man hoppar hage, och därför kunde du sänka blicken utan att väcka misstankar.”
Känslor är lyx
Tonen i romanen är hela tiden saklig och nykter med inslag av ironi och självironi. Känslorna är ett slags ”lyx” eller något som får uppstå hos läsaren. På flera ställen står det att om man som jude vill ha en möjlighet att överleva så måste man förtränga känslorna och koncentrera sig på detta enda. Medlidande och sorg är farliga:
”Tekniken att uthärda går ut på att stöta bort smärtan och medlidandet. ’Ur de glödande ugnarna … har vi räddats av förslagenhet och kunskap …’ Det var vår förslagenhet. Sorgen distraherade, medan överlevnad krävde koncentration.”
Förloppet i romanen är till stor del kronologiskt ordnat trots alla sidospår och alternativa skeenden. Efter kriget kommer Marta tillsammans med andra ”kvarblivna” judiska barn till ett barnhem, ett mycket välskött sådant som dessutom får besök av konstnärer och författare. En av besökarna gör denna anteckning efteråt:
”När jag kom in där bland barnen tänkte jag först att jag hade kommit fel – alla såg ariska ut, nästan inga svarta ögon och inget krulligt hår. Vad betyder nu detta? Jo, det är därför de över huvud taget finns till. Det är därför de har överlevt lägren, hålorna, källarna och ruinerna där de hållit sig gömda.”
Marta klarar sig trots sitt judiska utseende genom en aldrig avbruten försiktighet och genom tur, för illa kunde det ju alltid gå. Ute höjer hon aldrig blicken och håret är alltid täckt, inne visar hon sig aldrig i fönstret, om det kommer besök är hon i ett skåp eller bakom kakelugnen. Hon är alltid den som egentligen inte får finnas, men detta uttrycks inte med stora ord utan med sakliga och åskådliga detaljer.
Saker efter judarna
När Krall berättar om tiden strax efter kriget och koncentrationslägren skapar hon här och där scener med skenbart oförargliga samtal och iakttagelser. En gång i samband med utdelning av mat och kläder till behövande kommer ordet ”jude” på tal och när man läst passagen öppnar sig en avgrund:
”Jag minns när jag hörde ordet efter kriget, när det sades högt för första gången. Det var förresten inte ordet ’jude’ jag fick höra, utan ’judarna’. Närmare bestämt ’efter judarna’.
– Det här är saker efter judarna, sade en trevlig äldre herre på socialtjänsten, som delade ut mjölkpulver och barnkläder, uppmuntrande till min mor.”
Mot slutet av boken skildras upproren mot kommunistregimen och hur dessa slås tillbaka med våld. Folk är rädda och hotet gäller alla. En av dessa dagar ser vi Marta och Maria på en promenad och hör dem samtala:
”– Det är hemskt skrämmande, sade jag.
– Ja, instämde hon och såg sig nyfiket omkring i parken.
Efter Sachsiska trädgården svängde vi av mot Segertorget och det blev ännu soligare. Den inneboende stannade till för ett ögonblick.
– Det är hemskt skrämmande för alla, eller hur? sade hon.”
Marta upplever mitt i skräcken ett slags lättnad, hon är inte ensam i olyckan, hotet gäller nu alla.