Rysk Berlinvardag, trivsamt melankolisk

Alexanderplatz är inte ett ställe jag brukar vistas på när jag är i Berlin, jag brukar skynda förbi på väg till något gemytligare eller attraktivare. Men medan jag gör det tittar jag på det stora bostadshuset intill och undrar vilka som bor i det.

Berättaren Lena i Nellja Veremejs roman Berlin liegt im Osten – i finsk översättning av Anneli VilkkoRiihelä Berliini on idässä (ntamo) – för sin del brukar stå i sitt fönster och titta ner på människorna på Alexanderplatz. Hon är ryska, född i Kema, "en ringa tätort intill en militär flygbas, vid kanten av det ändlösa, snöiga, framlidna imperiet", uppvuxen med sin mormor i en kaukasisk stad, har studerat i Leningrad och sedan emigrerat från det postsovjetiska kaoset för att söka lyckan i Berlin tillsammans med sin man och dotter. Nu jobbar hon i ett seniorhus och sköter tyska gamlingar, tillsammans med andra högutbildade immigranter, "teatervetare, geografer, skådespelare och språkforskare".

Hennes gamla klient herr Struck minns sitt första möte med en ryss 1945, närmare bestämt åsynen av ett par fötter insvepta i trasor: "När den första ryska soldaten kom in skuffade mamma in Günther under sängen. (...) Ryssen försökte tränga in sina fötter i mammas skor men de var för små." Sju decennier senare spelar han fridsamt Svarte Petter med ryska Lena.

På fritiden umgås Lena med andra ryssar som flyttat till Berlin på 90-talet, läser Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz, tänker på sitt forna hemland och sitt liv, får besök av sin hopplösa ex-man Sjura som fantiserar om att göra lukrativa affärer med skytiska guldskatter utsmugglade från Ukraina, och blir förälskad – motvilligt i gamla herr Seitz som är hennes klient och villigt i den stiliga läkaren Roman som är gift. Hon har lärt sig att förhålla sig till den obegripliga tyska humorn och till tyska helgdagar, hon vet att undvika tyskarnas oätliga sill och sitter gärna en stund i väninnan Larissas livsmedelsbutik Rodina, där det ibland bjuds på ryskt umgänge, vodka och riktig rysk sillsmörgås.

Intrigen är mindre viktig än stämningen i den här trivsamt melankoliska romanen, som har en stark känsla av Berlinvardag och av minnen som några människor där bär på.