Lugnell-dokumentärer vittnar om skrivandets konsekvenser

Såg häromveckan den färska SVT-dokumentären om Ulf Lundell – och kom att tänka på ett yttrande av Veijo Meri: Författare är sådana som har svårt att uttrycka sig, därför blir de sådana som uttrycker sig.

Filmens drag av hagiografi har redan påtalats på flera håll, men problemet är kanske snarare att huvudpersonen mansplainar för lite. Vilket kan tyckas en smula märkligt då man betänker att Lundells senaste bok är en niohundrasidig dagbokskoloss där han kommenterar det mesta.

Lundell avskyr som bekant att bli intervjuad. ”Varför skriver jag? Jo, därför att jag inte kan prata”, erkänner han i filmen.

Regissören Marie Nyreröd har därför, förmodligen av ren självbevarelsedrift, valt att ställa upp en rad Lundellfans framför kameran.

Det funkar så där.

Man förstår att det handlar om att framhäva nationalskaldsbilden, men att höra Leif G W Persson analysera Lundell men mest tala om sig själv, se statsminister Löfven stolt förevisa alla Lundelltavlor han införskaffat till regeringskansliet eller bevittna hur ett halvdussin hörlursförsedda kändisar gnolar med till När jag kysser havet får åtminstone mig snarare att treva efter skämskudden.

Filmens behållning är utan tvekan de gamla filmerna från början av sjuttiotalet ur fotografen Joakim Strömholms arkiv. Här skymtar den där obändiga livsglädjen som präglade så mycket av det Lundell gjorde under de första tio åren och som gjorde att jag skaffade allt han gav ut mellan debutplattan Vargmåne (1975) och Evangeline (1988). Fortfarande kan jag nästan hela Längre inåt landet (1979) och Den vassa eggen (1985) utantill, ett faktum jag insåg senast häromdagen då jag lyssnade igenom plattorna på nytt efter en lång paus.

Då är Ann Victorins film om Lundells generationskamrat Kristina Lugn betydligt mer stringent, men så är den också bara en timme lång.

Liksom Lundell var även Lugn en stundvis kantig person och filmprojektet som startade 2003, innan poeten valdes in i Svenska Akademien, fick till slut läggas på is. När det gnisslande samarbetet återupptogs sjutton år senare hann döden emellan.

Även Victorin har laddat sin film med gamla arkivbilder, från sjuttiotalets betongförorter där ensamföräldern Lugn hankar sig fram (och på kuppen blir bästa kompis med blivande länspolismästaren Carin Götblad), till diverse teveinslag som skandalprogrammet Oförutsett (1987) tillsammans med Jörn Donner och Bert Karlsson eller hyllade diktuppläsningar under Allsång på Skansen.

Framför allt är huvudpersonen betydligt mindre egotrippad. Berättelsen om den i barndomen grovt mobbade bokmalens väg från marginalen till att bli en av de Aderton skildras med sedvanlig galghumor och en inte så liten dos avväpnande självironi.

Man får också en bättre insikt i Lugns agerande under skandalen häromåret när man hör nära vännen Per Wästberg berätta om hur Akademiens lokaler bokstavligen blev som ett andra hem för henne – där kunde hon känna den kollegiala samhörighet hon tidigare upplevt som residensförfattare under Lars Löfgrens tid vid Dramaten eller i samarbetet med Allan Edwall på Teater Brunnsgatan Fyra.

Ändå drar det ett stråk av sorg genom bägge filmerna som är lite svårdefinierbar. Skillnaden mellan de tidiga livsbejakande filmsekvenserna från Vitabergsparken eller kollektivet i Norrköping och Lundells nuvarande eremittillvaro på Österlen är åtminstone himmelsvid.

Det får säkert både en och annan tittare att undra om ett liv i ordets tjänst måste leda till ensamhet och isolering, båda författarnas öden tycks nämligen antyda detta. Så är det förstås inte, men över alltihop vilar likväl en stämning som Kristina Lugn själv formulerat på sitt oefterhärmliga vis:

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

”Det drar ett stråk av sorg genom dokumentärerna om Ulf Lundell och Kristina Lugn.”

MÅRTEN WESTÖ

författare