Vårdare oroade för ork och säkerhet vid HUS-jouren
– Patienterna har rätt att få bättre vård än så här, säger sjukskötaren Markus Pietikäinen vid samjouren i Helsingfors.
Obemannade skift, hög omsättning bland personalen och en ledning som styr med hjälp av rädsla. Så beskriver Markus Pietikäinen, sjukskötare och förtroendeman vid HUS samjourer i Helsingfors, läget vid akutmottagningarna vid Malms och Haartmans sjukhus. Och han är inte den enda. Som förtroendeman får han ofta ta del av utmattade kollegers bekymmer.
– Jag tror inte situationen någonsin varit så kritisk som nu, säger han.
– Skulle vårdare och läkare inte vara flexibla och ta extra skift skulle situationen vara katastrofal, säger en annan vårdare vid samjouren som HBL talat med.
Ledningen för HUS-akuten känner inte igen beskrivningen, utan påpekar att patientmängderna tvärtom varit färre än vanligt under coronapandemin.
Vårdarna går på knä vid jourmottagningarna vid Haartmanska sjukhuset och Malms sjukhus i Helsingfors. Det säger Markus Pietikäinen, sjukskötare och förtroendeman vid jourpoliklinikerna i Helsingfors, som lyder under Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt, HUS.
I sms-gruppen för vårdarna vid jouren i Malm erbjuds så gott som dagligen extra skift för den som kan och vill jobba extra. Också vid Haartmans jour finns många luckor att fylla – en lista på obemannade skift som skickats ut i början på januari som HBL har sett bjuder ut flera tomma skift
varje dag under en period på drygt två veckor, vissa dagar till och med tio stycken.
– Under ett nattskift fanns till exempel sju obesatta skift vid jouren i Malm, vilket är hälften av bemanningen, säger Pietikäinen. Och det är bara ett exempel. – För någon vecka sedan var det ett par över 90-åringar som fick sitta på stolar och vänta i över sju timmar innan de fick beslut om vård. Och det är inte ens något ovanligt. Ibland kan det gå en timme från det att patienten kommer in tills hen alls får tala med någon som bedömer hur brådskande ärendet är, fastän bedömningen borde göras inom högst tio minuter, säger Pietikäinen.
I värsta fall äventyras patientsäkerheten, menar han.
– Det har till exempel förekommit att man satt in fel vårdåtgärd, som att gipsa där gipset inte har någon klinisk betydelse.
Respons från Tölö sjukhus berättar till exempel om ett fall med en äldre dam med brutet överarmsben som suttit fem timmar utan värkmedicin eller stöd på jouren i Malm. ”Patienten var alldeles chockerande sjuk då hon kom”, står det i responsen.
Många utmattade
Orsakerna till missförhållandena är framför allt två, menar Pietikäinen: dåligt ledarskap och resursbrist, där det förra bidrar till det senare. Det leder till en situation där många vårdare är trötta eller utmattade, personalomsättningen är stor och vårdarna ofta oerfarna på sin post, menar han, och får medhåll av två andra vårdare som HBL har talat med. Att det då kan ske misstag är inte vårdarnas fel utan arbetsledningens, betonar Pietikäinen.
Stämningen är spänd och det är inte ovanligt att röster höjs i korridoren.
– Den som protesterar eller framför kritik kan bli inkallad till chefen. Vårdare har blivit tillsagda att man inte får göra en patientsäkerhetsanmälan om orsaken är personalbrist, även om farosituationen berott på just det, säger Pietikäinen.
Ändå är personalbristen enorm, menar han, som själv jobbar vid samjouren i Malm.
Förvärrades under hösten
Vid Haartmanska sjukhuset, som är en del av Mejlans samjour, är läget likartat. En annan vårdare som HBL har talat med bekräftar Pietikäinens uppfattning. Under förra vintern och våren var läget bra, anser vårdaren, men under hösten har situationen förvärrats.
– Skulle vårdare och läkare inte vara flexibla och ta extra skift skulle situationen vara katastrofal, säger vårdaren.
Enligt vårdaren har många blivit utmattade under hösten och tiotals har sökt sig bort från samjouren. Samtidigt har de som är kvar varit tvungna att skola upp nya då personalomsättningen har ökat under hösten.
– Nu är det så att man varje dag funderar på hur man ska klara av dagen och om det finns tillräckligt med folk. Många är väldigt trötta och det påverkar också stämningen.
Då ett skift ska lämna över för att gå hem för dagen händer det att gråten kommer.
– Det kan vara en känsla som byggts upp under hela dagen, och då man får berätta så rinner det över. Alla har sitt eget sätt att reagera, en del gråter och andra lättar på trycket på annat sätt. Det känns illa att se. Då tiden är begränsad måste man prioritera och det kan vara hårt om det sker på andra patienters bekostnad, säger vårdaren.
Ytterligare en vårdare som HBL talat med bekräftar att situationen är ansträngd.
– Jourpersonalen är van vid att vara flexibel och klagar inte i första taget, men nu är det så tajt att insjuknar någon under ett skift kan läget bli jättesvårt. Många gör mycket extraturer, och kan i värsta fall bränna ut sig. Är inte cheferna alls oroliga för det?
Enligt Pietikäinen har fler än 30, kanske närmare 40, vårdare lämnat jouren vid Haartmanska sjukhuset sedan sommaren, medan 12 vårdare lämnade jouren vid Malms sjukhus bara i november och december.
– De som kommer i stället är ofta oerfarna, och har inte alltid de lov som behövs för att ge mediciner och injektioner. Varje dag saknas det folk, och en del jobbar enormt mycket övertid, säger Pietikäinen.
Så här lyder till exempel ett meddelande som nattskiftet lämnat morgonskiftet i november: ”Ett hemskt skift. Tre vårdare saknats. Inte en enda vårdare i E-flygeln ... vi har klarat skiftet enbart med tur, då antalet nya patienter varit rätt litet.”
Malms och Haartmans sjukhus gör inte operationer, men sköter benbrott som inte kräver operation. Det har funnits skift där ingen kunnat göra sådant, och för att undvika en sådan situation jobbade en skötare enligt Pietikäinen för ett tag sedan 24 timmar i sträck.
Coronaviruset försvårar
Coronaviruset gör inte situationen lättare, då det gör att många saker tar längre tid än vanligt. Till jouren kommer folk med allt från magont till hjärtsvikt, och bland dem finns också coronapatienter. Alla som uppvisar ett enda symtom på coronainfektion ska testas, oberoende varför de kommit till jouren, och att vänta på svaret tar flera timmar. För misstänkta coronafall finns en särskild flygel, och i den dessutom isoleringsrum för dem som konstaterats coronapositiva.
För vårdarna gäller det att ta det säkra före det osäkra och hellre dra på sig skyddsutrustningen en gång för mycket än en gång för lite.
– Var och en kan säkert föreställa sig till exempel en geriatrisk patient som kanske är dement, kanske aggressiv – man får vara noga med säkerheten. Men coronapandemin är inte orsaken till problemen vid jourpoliklinikerna, även om den gör sitt till, säger Pietikäinen.
Under våren var stämningen ändå bättre. Såväl Pietikäinen som de andra vårdarna vittnar om en kämparanda under våren, då allt var nytt och alla ville bistå. Då lättade också brådskan i och med att många av de vanliga patienterna uteblev.
– Men nu är folk trötta, på dåligt humör, många slutar.
Såväl Pietikäinen som de andra vårdarna riktar ett anklagande finger mot ledningen.
– Man leder med hjälp av rädsla, de anställda får inget stöd eller tack och den enda respons man får är då någon patient klagat och man blir inkallad till chefen, säger Pietikäinen.
– Ledningen är distanserad och det saknas en öppen samtalskultur, samtidigt som vårdarna har förlorat inflytandet över arbetsturer och semestrar. Förändringar diskuteras inte utan meddelas bara uppifrån. Coronaepidemin har bidragit med en känsla av värdelöshet, att man bara måste jobba på för det finns inga alternativ, säger en av vårdarna.
Pietikäinen har erfarenhet av att ha jobbat på både Haartmanska jouren och Malms jour, och jobbade vid jourverksamheten också innan den överfördes från Helsingfors
För någon vecka sedan var det ett par över 90-åringar som fick sitta på stolar och vänta i över sju timmar innan de fick beslut om vård. Och det är inte ens något ovanligt. Vårdare har blivit tillsagda att man inte får göra en patientsäkerhetsanmälan om orsaken är personalbrist, även om farosituationen berott på just det.
Markus Pietikäinen
sjukvårdare, Malms sjukhus förtroendeman vid jourpoliklinikerna i Helsingfors
Skulle vårdare och läkare inte vara flexibla och ta extra skift skulle situationen vara katastrofal.
Anonym vårdare
Haartmanska sjukhuset
stad till Helsingfors och Nylands sjukvårdsdistrikt i början av 2019.
– Visst fanns det problem också före det, men vårdprocesserna var utvecklade under lång tid och fungerade. Sedan lades de om för att det skulle vara lika överallt.
Vårdarna är kritiska till hur organisationsförändringarna genomförts. Under HUS styre har ledningen blivit auktoritär, fjär och gammalmodig, beskriver en av vårdarna. – Nu är vi bara spelknappar. Regionförvaltningsverket har i somras fått en tillsynsbegäran som gäller jourverksamheten vid Malms sjukhus och personaldimensioneringen där, och ärendet pågår fortfarande. Ett tillsynsärende gällande jouren vid Haartmanska sjukhuset blev anhängigt hösten 2019, och också då handlade det om personalens belastning och oro för patientsäkerheten.
Enligt Pietikäinen har tillsynen inte lett till några nämnvärda förbättringar.
Som förtroendeman får han ofta ta del av utmattade kollegers bekymmer, och han har också själv vänt sig till högre ort för att påtala problemen.
– Jag tror inte situationen någonsin varit så kritisk som nu. Patienterna har rätt att få bättre vård än så här, säger han.
”Arbetsbördan har varit lättare”
Anitta Karioja är ledande översköterska vid HUS Akuten, dit bland annat Malms och Mejlans samjourer hör. Hon känner inte igen beskrivningen av ett särskilt pressat läge under hösten.
– Till exempel vid Haartmans sida av Mejlans samjour hade vi i snitt 5 500 patienter per månad 2019, medan antalet i slutet på 2020 var ungefär 4 700. Såtillvida har arbetsbördan varit lättare. Men det är klart att coronaepidemin inneburit att vi varit tvungna att ändra på olika verksamheter, till exempel så att misstänkta coronafall kommer in på annat ställe, och allt sådant är förstås nytt och har lett till en viss osäkerhet för alla, säger hon.
Att det ibland finns obesatta skift gäller enligt Karioja på alla avdelningar.
– Men jag känner inte igen att de skulle vara särskilt många just på de här avdelningarna. Men det förekommer förstås plötsliga sjukdomsfall, och karantäner som måste följas noga. Då kan det uppstå luckor, men särskilt i Mejlans lyckas den egna personalen fylla dem ganska väl. Så är det överallt, det kan uppstå plötsliga luckor i schemat och alltid lyckas vi inte fylla dem heller genom Seure (huvudstadsregionens bemanningsföretag, red. anm.).
Karioja tror att en del av den belastning som upplevs kan bero på de organisatoriska förändringar som är på gång.
– Det nya patientdatasystemet Apotti som togs i bruk i fjol har inneburit en stor förändring, och sammanslagningen av två jourer till samjouren i Mejlans, dit Haartmans hör, är en annan. Jag antar att det finns olika faktorer som kan orsaka en känsla av belastning, och då saker förändras kan det finnas de som hellre söker sig bort.
Hur många som slutat vid Mejlans och Malms samjourer under hösten eller fjolåret kan Karioja inte uppge då exakta siffror saknas tills vidare, men enligt henne brukar personalomsättningen vid jouren ligga vid ungefär tio procent på årsbasis.
Hur garanteras patientsäkerheten under dagar med obemannade skift och oerfarna vårdare? – För varje dag finns en noggrann plan för hur personalen fördelar sig på avdelningen, och en oerfaren vårdare har alltid en erfaren som arbetspar. Arbetet är mångprofessionellt med läkare och vårdare och på det viset garanteras patientsäkerheten, säger Karioja.
Att vårdarna förlorat sitt inflytande över arbetsturer och semestrar förklarar Karioja med att det är en del av förändringsarbetet.
– Målet är att kunna planera turerna rättvist och så att de stöder arbetshälsan så väl som möjligt. Ibland kan det vara svårt för den anställda att själv bedöma hurdana turer som bäst stöder den egna arbetshälsan.
Men extraturer får man göra så mycket man orkar? – Det finns vissa gränser för det, och förmännen följer med att ingen överskrider de rekommendationerna.
Ledningen får kritik för att vara hierarkisk och styra med rädsla – vad kan det bero på? – Att styra med rädsla känner jag inte igen. Vid hela HUS jobbar över 26 000 personer, det är en stor organisation och en del kan uppleva att den är stel. Andra anser att det är en fördel med en stor och stark organisation med slipade processer och verksamhetsmodeller.
Enligt direktören för verksamhetsområdet vid HUS, Maaret Castrén, har antalet anmälningar om rusning vid akutmottagningen varit klart färre den senaste tiden.
– I ljuset av att också patientmängderna har varit mindre har jag lite svårt att se att situationen nu skulle vara extra kritisk. Men coronaviruset gör förstås att arbetsmängden inte minskar i samma takt som patientmängderna, och visst har epidemin bidragit till att vårdarna är trötta.
Resursbrist och bristande patientsäkerhet är alltså inte några problem ni identifierar just nu? – Vi har haft färre läkare och det är en klar resursbrist. Man kan förstås alltid diskutera den rätta personaldimensioneringen, men nu jobbar vi med det som allokerats för oss. Men jag vill inte förminska upplevelsen av att arbetet är tungt och det finns många patienter, och ett problem vi länge brottats med handlar till exempel om hur snabbt patienter kan slussas vidare till olika avdelningar. Dröjer det innebär det mer arbete vid akutmottagningen så länge patienten är där.
Enligt Castrén visar systemet för patientsäkerhetsanmälningar inte några högre siffror än tidigare, och att personalen skulle ha förbjudits att anmäla ifall situationen beror på personalbrist har hon inte hört talas om.
– En sådan order skulle jag aldrig ge, om någon uppmanats till det är det bra att ta upp saken. Tvärtom uppmuntras personalen att anmäla om farosituationer.
Också Castrén tror att de organisatoriska förändringarna kanske inte fallit alla på läppen.
Har ledarskapet misslyckats med genomförandet då vårdarna är trötta och en del upplever att man styr med hjälp av rädsla? – Det måste kanske någon annan bedöma, men vi har haft en tydlig plan och många har varit involverade. Jag vet verkligen inte varför någon anser att man styr med rädsla, och att det skulle vara tillåtet är en helt främmande tanke.
Coronaviruset gör förstås att arbetsmängden inte minskar i samma takt som patientmängderna, och visst har epidemin bidragit till att vårdarna är trötta. Jag vet verkligen inte varför någon anser att man styr med rädsla, och att det skulle vara tillåtet är en helt främmande tanke.
Maaret Castrén
direktör för verksamhetsområdet vid HUS