Essä: Minnesarbete handlar inte om att gräva ner sig i det som varit
ESSÄ Minnesarbete handlar inte om att gräva ner sig i det som varit, utan om att se sig själv i ett större sammanhang och försöka förstå vad det större sammanhanget har betytt för en, skriver Merete Mazzarella.
Varför talas det så mycket om hur viktigt det är att minnas, varför uppmuntras människor att muntligt eller skriftligt gestalta sina liv?
Den svenska idéhistorikern Karin Johannisson har refererat en fransk kollega, Pierre Nora, som menar att det handlar om upplevelsen av acceleration. ”Också historien, själva förvandlingen, accelererar. Erfarenheter, liksom ting, försvinner med ökad hastighet in i ett förlorat förflutet. De försvinner ur sikte.” Eller med Noras egna ord: ”Minnet är ständigt på våra lappar för att det inte längre finns.”
Den som själv är gammal känner igen sig. Det som brukade kallas ”mannaminne” är kortare än förut. Allmänt kända personer har inte varit döda länge innan de är bortglömda, ibland är de bortglömda innan de dör. Man ser en dödsannons, man utbrister: ”Men dog han inte för länge sen?”
”De döda behöver oss,” sa den belgiske författaren Maurice Maeterlinck men det är troligt att vi också behöver de döda. Det finns de som anser att det är osunt att gamla ägnar sig åt att minnas, att de hellre borde leva i nuet, men ett minnesarbete handlar inte om att gräva ner sig i det som varit utan om att se sig själv i ett större sammanhang och att försöka förstå hur det större sammanhanget har format en.
De som kommer till en kurs i självbiografiskt skrivande kan säga att deras barn och barnbarn har uppmanat dem att skriva. Ännu oftare säger de ändå att de så gärna velat berätta men att de yngre inte haft tid eller intresse att höra på.
Det finns också de som säger: ”Varför skulle jag berätta om mitt liv? Det är väl inget märkvärdigt med mig?” Jag gissar att det är människor som inte har närstående som intresserar sig för deras upplevelser. Då kan det vara svårt att se sina upplevelser som värdefulla. Det kan rentav vara svårt att se sig själv som något värd.
På senare år har det gjorts otaliga satsningar på att samla och studera så kallade vanliga människors berättelser. Ett exempel är folkloristen Ulf Palmenfelts bok Berättade gemenskaper. Individuella livshistorier och kollektiva tankefigurer som undersöker hur 132 äldre Visbybor berättade om sina liv när de inom ramen för projektet ”Visby i vår tid” 1995 intervjuades för Folklivsarkivet Gotland.
Intervjuerna gjordes med bandspelare och de flesta intervjupersonerna besöktes två eller tre gånger, några enstaka så mycket som sju gånger. De fick inte känna sig pressade, de skulle veta att de hade ordet så länge de ville, att de både kunde tala och göra pauser, att de kunde berätta om smått såväl som stort, att det inte fanns några prestationskrav att leva upp till.
För de allra flesta deltagarna – kanske för alla – var det första gången de försökt sammanfatta hela sitt livslopp. De verkar ha gjort det med uppenbar tillfredsställelse, men berättelserna blev fragmenterade, fulla av tvekan, motsägelser och omtagningar. Det berodde inte på oförmåga hos berättarna, betonar Palmenfelt, utan på hur minnet fungerar.
Minnet ser han inte som ett välorganiserat och fullt sökbart arkiv utan snarare som en flyttkartong med mängder av legobitar i olika färger och former. Alla kan de associeras med personer, föremål, miljöer, handlingar och känslor. Några sitter redan färdigt ihop i små eller större byggen, andra går att kombinera lite hur som helst. Minnen är inte heller arkivalier i den meningen att man kan plocka fram dem och sedan lägga dem tillbaka oförändrade. De påverkas av ens nya erfarenheter. Den som minns något är aldrig samma person som den som upplevde en händelse.
”Minnen”, sammanfattar Palmenfelt, ”försvinner, återkommer, förändras och förvrängs.”
Den som också tror på de personliga minnenas värde är den finske författaren Arvid Järnefelt som i tredje och sista delen av sitt verk Mina föräldrars roman skriver: ”En människas personliga minnen hör till den heligaste kvarlåtenskap som hon kan ha samlat för att skänka världen. De bör inte gömmas i jorden.”
Hemma hos oss har Mina föräldrars roman nu i midvintertid varit en högt uppskattad högläsningsbok. Den utkom på finska mellan 1928 och 1930 och belyser delar av Finlands historia som för mig – och säkert för många andra finlandssvenskar – varit ganska okända, inte minst fennomanins utveckling.
Arvids mor, Elisabet Clodt von Jürgensburg växte upp i Sankt Petersburg där hon femton år gammal träffade finländaren Alexander Järnefelt som var officerskamrat till hennes bror. De gifte sig, de flyttade till Finland och Alexander, som bestämde att familjens hemspråk skulle vara finska, gjorde karriär först inom det militära där han avancerade till general och sedan som ämbetsman, först guvernör i olika delar av landet, sedan senator. Elisabet lärde sig ivrigt finska, hon höll salong för en ung generation av akademiker, författare och konstnärer som kämpade för ett enspråkigt finskt Finland, senare blev hon tolstojan och flyttade ut på landet för att leva enkelt på folkets vis.
I den avslutande delen av sitt verk kommenterar Arvid Järnefelt sitt skrivande. För den första delen intervjuade han modern som beredvilligt berättade om sin uppväxt men när det gällde att berätta om livet i Finland visade hon sig svår att få i gång. För att kunna fortsätta sin berättelse fick Arvid Järnefelt lov att, som han formulerar det, ”lämna historiciteten därhän och skriva ned bara mina egna personliga minnen av mina huvudpersoner, subjektiva bilder som en gång uppstod i mitt medvetande”.
Det är här boken är som bäst och mest berörande. Det gäller scener som får konkretion genom författarens inlevelse och starkt visuella fantasi, till exempel det unga parets långa slädfärd från Sankt Petersburg till Kuopio. Eftersom de är så påbyltade att de inte kan tala med varandra blir den enda kommunikationen de små vänligt uppmuntrande knuffar som Alexander ger sin på en gång förväntansfulla och ängsliga hustru. Och när de sedan är på väg in i Kuopio – där Alexanders mor bor – kan hon omöjligt tro att det är en stad hon ser.
Ännu mer livfulla är Arvids egna minnesbilder, bland dem en av föräldrarnas lekfulla, ja, närmast uppsluppna umgänge med varandra i skidbacken. Det är en bild som åtminstone hos mig omedelbart triggar egna goda minnen av ögonblick då föräldrarna klev ur föräldrarollen, då det var uppenbart att de var lyckliga med varandra.
I paret Järnefelts fall blev de ögonblicken med åren få, temperamentsskillnaden mellan den strame Alexander och den livliga, både känslomässigt och intellektuellt rörliga, Elisabet var för stor. Under de sista tjugo åren av Alexanders liv ska de inte ha talat med varandra alls. Det är betecknande att också den tidigare, goda kontakt mellan dem som sonen beskriver är ordlös.
Intressant nog anser Arvid Järnefelt att man inte ska fokusera på minnen som rör en själv: "Inför sig själv står en människa som inför en oändlighet, hon kan inte få något riktigt grepp om den. Liksom en människa inte kan se sina egna ögon, så kan hon inte heller ha någon bild av sitt eget andeliga väsen, sin egen varelse. Skriv alltså bara ned era minnen av andra människor, av era relationer med dem, av deras relationer sinsemellan, och så vidare.”
Frågan om hur man kan behandla ännu levande eller nyligen avlidna personer snuddar han vid, men något svar ger han inte. Han måtte noga ha tänkt igenom hur han skulle ge en balanserad bild av föräldrarna. Det är uppenbart att det är modern han står närmast men han lyfter också fram faderns mjukare sidor. Av bröderna – Casper, Eero och Armas – får vi livfulla glimtar, systern Aino skymtar närmast när hennes äktenskap med Sibelius nämns,
Två små systrars död skildras gripande men om systern Ellis psykiska sjukdom och självmord sägs ingenting.
Historikern Pierre Nora gör en klar skillnad mellan historia och minne.
Historia skapas genom ett medvetet, systematiskt arbete, genom analys, kritik, revidering.
Minnet däremot lever sitt eget liv, är spontant, subjektivt, nyckfullt och det är uttryckligen minnen Arvid Järnefelt arbetar med. När han redogör för rättelser som läsare kommit med skriver han:
”Hårdast har jag tagit en kritikers påstående, att jag skulle ha uppgett mig tydligt minnas sådant som han kan visa är historiskt ohållbart. Som ett exempel anför han min beskrivning av Minna Canths kafferep. I min minnesbild sitter Minna Canth i sin soffa invid ett stort runt bord med vit duk, vars kant är full med stora vita porslinskoppar med fat och skedar. Ja, jag minns också hur den ganska trinda kokerskan efter gästernas ankomst kommer inbärande på en enorm svartnad kaffekanna och börjar slå i kopparna. Recensenten säger: 'Detta är en oriktig miljöbild, ty på den tiden brukades inte kaffebord, utan kaffekopparna bars färdigt inslagna in på bricka.' Trots det kan jag ännu i dag se Minna Canths vita koppar blänka hemtrevligt utmed kanten av hennes kaffebord och den stora kaffekannan vandra in då gästerna var anlända.”
Jag kommer att tänka på en annan roman, den stora, spretiga, än poetiska, än essäistiska Minnen av minnen av den ryska författaren Maria Stepanova. Liksom Järnefelt tycker hon att man med fördel kan skriva om andra – ”I stället för att berätta om sig själv berättar man om sina förfäder” – och i ännu högre grad än Järnefelt är hon fokuserad på frågan om hur minnet fungerar.
Hon återberättar historien om en kväll i Moskva som har blivit ett ryskt folkminne. Lenin, Maxim Gorkij och den ryskfödde pianisten, kompositören och dirigenten Issay Debrowen ska ha samlats hemma hos Gorkijs älskarinna Pesjkova. Debrowen ska ha spelat Beethovens Apassionata och Lenin ska ha sagt:
”Jag vet ingenting bättre än Apassionata, den kan jag lyssna på varje dag. En enastående övermänsklig musik. Jag känner alltid stolthet när jag hör den, måhända naiv och barnslig, men jag kan inte lyssna på musik så ofta, den påverkar mina nerver för mycket, plötsligt vill man vara snäll, prata strunt och klappa om människorna, som kan uthärda detta smutsiga helvete och ändå skapa sådan skönhet. Men i dag finns det ingen att klappa om – de biter tillbaka, och då måste man klappa till dem i stället, slå utan förskonande, trots att vi i princip är emot allt våld mot människor. Hrm - en förbaskat svår befattning, det här.”
Lenin-orden är hämtade ur Gorkijs dagbok och citeras ofta, i synnerhet orden om att "klappa till". Gorkij ska Lenin ha klappat till såtillvida att han uppmanade honom att gå i exil: ”Om ni inte åker självmant så kastar vi ut er.”
I folkminnet utspelas scenen medan snön virvlar runt Kremls tinnar, Pesjkova sveper en varm sjal om axlarna och en lågt hängande lampa lyser.
Men detaljerna har ifrågasatts: i verkligheten var det den 20 oktober som Debrowen träffade Lenin och han har själv uppgett att han spelade Pathetique. ”Det är som om alltsammans både har skett och inte skett", konstaterar Stepanova, "man spelade musik men ett annat stycke, det rådde snöstorm, men först tio dagar senare, och det där med att 'kasta ut' blev nog sagt men förmodligen inte just då.”
För historikern är det ett problem att detaljerna inte stämmer, men minnesbilderna följer egna lagar. ”En människa kan väl ljuga, men en minnesbild kan det inte”, skriver Arvid Järnefelt. Det kan vara en tröst för den som vill berätta.
”Men jag minns så lite”, säger somliga uppgivet. Också dem har Järnefelt tröst att ge:
”Minnen är som duvor. Högt uppe i sista våningen av ett stenhus lockar en tjänsteflicka på duvorna med några smulor. Den första dagen kommer det kanske bara en enda till hennes fönster, nästa dag är de redan fem. Men de följande behöver hon bara slå upp fönstret, så kommer mer än en hel flock flygande till fönsterbrädet, och trängs och knuffas i sin brådska."
För egen del måste jag medge att bilden som sådan gör mig tveksam, den känns överväldigande, nästan skrämmande. Jag är övertygad om att jag själv redan andra dagen hade stängt fönstret med en smäll. Men visst bekräftar den min egen erfarenhet att när man väl börjar minnas så ger det ena minnet det andra.
Liksom en människa inte kan se sina egna ögon, så kan hon inte heller ha någon bild av sitt eget andeliga väsen, sin egen varelse. Skriv alltså bara ned era minnen av andra människor, av era relationer med dem, av deras relationer sinsemellan, och så vidare.
Arvid Järnefelt