Utan mig hade mamma fått det hon mest av allt ville ha: en stor och fet fastlagsbulle.
Kaj Korkea-aho begrundar hur hans liv hade artat sig om han fötts i tid – på Runebergsdagen 1983.
Vi är många här i norr som skäms, och rädslan att göra bort sig alstrar lydnad och ordning.
För oss med benägenhet att skämmas har det senaste året varit ett sällsamt tivoli. Sällan har det väl funnits så många möjligheter att göra fel, bete sig egoistiskt, ansvarslöst och obetänksamt. Efter ett helt år av ängslighet förtjänar vi alla en belöning.
Det uppstod en diskussion med några vänner om i vilken utsträckning skammen varit en faktor i Finlands framgångsrika coronahantering. Vi är många här i norr som skäms, tänkte vi, och rädslan att göra bort sig alstrar lydnad och ordning. Uttrycket finsk-katolsk skam vädrades. Jag tror vi var nånting på spåren. Min egen benägenhet att axla skuldbördan och ängsligt rätta mig i ledet beror dock varken på kyrka eller fosterland, utan på bulla.
Det börjar med min mammas avsky för Runebergstårta. Vi grälar om saken en gång i året, jag och hon, just vid den här tiden. Det är ju en märklig inställning hon har. Man behöver förstås inte vara stormförtjust i Runebergstårta, men nog finns det väl något orimligt och rentav destruktivt i att aktivt hysa agg mot en dessert?
Min beräknade födelsedag var på Runebergsdagen för trettioåtta år sedan, men ingenting hände. Med tanke på hur det senare artade sig är det anmärkningsvärt hur bra och länge jag trivdes inuti en kvinna. Efter tio dagar sattes förlossningen i gång och i stället för på Runebergsdagen föddes jag alltså den femtonde, som råkade vara fastlagstisdagen.
På BB i Jakobstad bjöds det på fastlagsbullar. Med samma märkliga passion som hon avskyr Runebergstårta älskar min mamma fastlagsbullar. Mammorna som redan hade fött sina barn låg alltså i sina sängar och mumsade på grädde och klottade sylt och mandelmassa. Men min förlossning skulle precis sättas i gång, och läkarna förbjöd min mamma att äta.
Flera år senare berättade mamma för mig om hur hon satt och såg på medan de andra åt fastlagsbullar. Redan som liten hade jag livlig fantasi och såg tydligt för mig hur hennes ansikte måste ha sett ut. Besviket, hungrigt, längtande. De nyförlösta mammorna tråttade grädde in i sina välsignade käftar med njutningsfulla ljud och slickade sina mammaläppar. Scenen fyllde mig med ångest till den grad att jag började gråta – det var så tydligt att det var mitt fel. Utan mig hade mamma fått det hon mest av allt ville ha: en stor och fet fastlagsbulle.
Här börjar alltså min skuldbörda. Vissa har avfärdat min bevisföring som anekdotisk och sagt att det är något österbottniskt eller till och med nordiskt att känna skuld och skam, men jag vägrar lyssna och förhåller mig hellre till bulla än till djupt liggande etniska trauman.
Hur hade livet varit om jag fötts i tid – på Runebergsdagen 1983? I stället för att ha fråntagit mamma möjligheten till en underbar fastlagsbulle kunde jag ha varit en ursäkt för henne att slippa den vidriga Runebergstårta som de helt säkert bjöd på vid BB i Jakobstad.
Kanske hade jag varit mer harmonisk, inte lika ängslig, och mer försonlig med mig själv, inte minst nu när pandemin ställer så hårda krav. Kanske hade jag inte känt mig så värdelös varje gång jag kommer på mig med att peta mig själv i ansiktet, eller glömmer munskyddet hemma, eller när jag inte orkar tvätta händerna i tjugo sekunder, eller då jag låter blir att köpa en omogen avokado fast jag redan klämt på den? Kanske hade jag inte haft så dåligt samvete för att jag inte besökte farmor på tio månader, eller ramlat ner i avgrunden av skuldkänslor för att jag till sist ändå besökte henne på jul? Kanske hade jag inte känt mig fullt så usel för att jag inte orkat engagera mig i virtuella författarbesök eller för att jag inte skrivit mer än jag gjort trots att allt övrigt varit inställt?
Berodde sedan våra skuldkänslor på bulla, härkomst eller Gud, och är de orsaken till att vi klarat oss relativt bra i denna kris eller inte, så har vi snart fixat ett år av detta. Vi förtjänar en belöning. Som på beställning är det högsäsong för bulla, en lagom premie som gjord för den finska anspråkslösheten. Låt oss frossa lite stolt innan vi fortsätter så gott vi förmår.