Stillheten ger plats för fler toner
Efter fartfyllda år i europeiska storstäder har Lisa Streich landat i stillheten på Gotland. Musica novas residenstonsättare skriver musik som ofta kräver specialbyggda manicker, men hon skruvar och sågar inte längre allt själv.
Efter fartfyllda år i europeiska storstäder har Musica nova-festivalens residenstonsättare Lisa Streich landat i stillheten på Gotland, vilket ger plats för annorlunda musik än tidigare. I hennes musik kan man möta specialbyggda manicker eller den döve Beethoven på ett dansgolv i olika epoker. I sina verktitlar använder Streich gärna språket på ett så flertydigt sätt som möjligt.
Scenljuset dimmas ner, musikerna tar försiktigt upp sina instrument men väntar medvetet så att tystnaden får grepp. Vi i publiken vet inte hur lång tid det har gått när vi inser att musiken har börjat på det subtilaste sätt, vi spetsar öronen och gör vårt bästa för att inte själva orsaka några ljud. Man vill nästan hålla andan. Var det bänkgrannens hjärtslag man hörde? Snart blir koncentrationen så stark att det känns som att alla i rummet är med i Lisa Streichs komposition.
Festivalen Musica novas ena residenskompositör Lisa Streich ses av många som tystnadens mästare, men själv observerar hon en ny fas i skapandet.
– Min musik har förändrats, den är inte så tyst längre. Det är förvisso viktigt för mig att varje not har en anledning att finnas med och då kan det lätt bli lite avskalat, men det har blivit fler noter nu.
Stillheten påverkar
Hon beskriver sina fartfyllda år med många flyttar mellan europeiska storstäder, där hennes behov av stillhet tog sig uttryck i den musik hon skrev då.
– Nu bor jag på Gotland och här är stilla som bara den, då kan jag göra lite mer ljud.
Streich har länge spelats på de europeiska scenerna, både de som fokuserar på samtida musik och de klassiska institutionerna. Genombrottet var Luzernfestivalen 2017 då ett treårigt residensskap avslutades med uruppförandet av orkesterverket Segel (lyssna till verket via HBL. fi). 2017 förärades hon också Ernst von Siemens kompositionspris tillsammans med Musica novas andra residenskompositör Simon SteenAndersen.
Årets tema för Musica nova är polytopi och arkitektur och Streichs rumsliga musik passar där som hand i handske. I orkesterverket Händeküssen, ett beställningsverk till Beethovenjubileet 2020, föreställer hon sig den döve mannen på ett dansgolv i olika epoker. Runt honom dansas bland annat charleston, vals och tango. Ena delen av orkestern är bokstavligen vänsterfoten i dansstegen, den andra är högerfoten.
Skruva och såga är underbart
Streichs stycken kräver ofta specialbyggda instrument, maskiner eller installationer. Exempelvis behöver solisten i gitarrkonserten Augenlider en särskild slags harpa av äggskärare att fästa på gitarren. Till konserten med Radions symfoniorkester har solisten Ismo Eskelinen fått denna påbyggnad skickad till sig, tillverkad av en gitarrbyggare i England och noga klangkontrollerad av Streich.
– I början byggde jag allting själv, det var omväxlande att skruva och såga även om det tog väldigt mycket tid. En gång byggde jag i en hel månad på min cello, tolv timmar om dagen. Numera låter jag andra bygga för mig. Men det är ett underbart utforskande arbete, något helt annat än komponerandet, som ändå matar musiken till slut.
Festivalen bjuder också på Wallpapers för baryton och elektronik. Verket innehåller text ur Alice i Underlandet på svenska men skrevs för en rysk sångare. Meningen är att det ska framföras på ett sätt så att det inte uppfattas som svenska längre utan som ett helt annat språk som ingen förstår.
– Jag vet inte om solisten Martti Anttila i Helsingfors kammarkör kan svenska, men han har förberett en alldeles egen version utifrån finskan.
Likaså vill Streich i sina verktitlar använda språket på ett så flertydigt sätt som möjligt. Verket Mantel, tyska för kappa, kan till exempel bli något som har en värmande funktion inåt, en skyddande funktion utåt, något att gömma sig i eller ett skal man kan ta av sig.
Närvaro på distans
På grund av nya reserestriktioner in till Finland kommer Streich inte kunna vara på plats under festivalen men kommer delta på olika sätt på distans.
– För mig blir det här ett experiment för framtiden. Jag har rest väldigt mycket på sistone och det vore fantastiskt att kunna hjälpa omvärlden med att inte flyga så mycket. Jag är nyfiken på om kommunikationen under repetitioner och med publiken kommer bli lika bra, om musiken tål det eller inte.
Lisa Streich är ändå tacksam för att festivalen kommer kunna bli av.
– Det som uppstår mellan tonsättare, musiker och lyssnare är helt unikt när det är live och alla är i ett rum. Man är anonym men samtidigt väldigt nära sin granne för man upplever något tillsammans.
Nu bor jag på Gotland och här är stilla som bara den, då kan jag göra lite mer ljud.