Inget riksdagsparti åtgärdar bristerna för de funktionshindrade

FÄRDTJÄNST Finland har aldrig varit ett föregångsland då det gäller de utslagnas, de äldres och de funktionsnedsattas grundläggande rättigheter. Redan som skolpojke började jag reagera på de talrika sociala bristerna i vårt samhälle. Uppvuxen på en fabriksgård i Sörnäs var min miljö läglig för att påverkas av den alltför omfattande sociala misären i samhället i många versioner.

På 1950-talet var det sociala skyddsnätet bedrövligt och fortsatte långt in på 1960-talet. Som ungdom reagerade jag mest på den hårda utslagningen av de hemlösa, av vilka många var krigsveteraner. Vintertid frös många ihjäl i soplådor, i snödrivor och i fanerskjul i skogsområden bland annat i Fredriksberg eller Böle i trakten av Yles nuvarande högkvarter. En del hemlösa satt i rullstol och hjälptes av andra hemlösa.

Om de funktionshindrades rättigheter talades mycket litet och det politiska intresset för sådana frågor var klent och följderna från den tiden syns fortfarande i vår bristfälliga socialpolitik. De värsta bristerna vill fortfarande inget riksdagsparti åtgärda vilket visar hur kylig omsorgen om de svaga och utslagna är än i dag. Med ett grundutkomststöd på 503 euro i månaden har riksdagen ställt vårt land utanför de grundläggande sociala rättigheterna.

Som 50-åring drabbades jag av stroke och fick uppleva omgivningen ur rullstolsperspektiv och då blev jag bättre involverad i de många problem som de funktionsnedsatta har att kämpa med i sin vardag.

Småningom kunde jag senare lämna rullstolen och kunde stapplande få bättre funktionsförmåga. Av andra i samma läge hade jag blivit insatt i hur illa många serviceformer fungerar och bristerna är många fortfarande. Därför är det beklämmande att än i dag uppleva tendensen hos partierna och politikerna att kraftigt motarbeta och nonchalera de funktionsnedsattas rättigheter och behov. Och att helt förbise gällande regelverk och de krav som ställs i lagar och konventioner.

FN godkände 2006 handikappkonventionen om de funktionsnedsattas rättigheter och vår riksdag ratificerade den 2015 och EU hade gjort det 2010. I riksdagen uttalades då att nu ska tingens ordning upphöjas och dessa gruppers rättigheter uppdateras fullt ut och diskrimineringen ska uteslutas. De funktionsnedsatta ska ges möjligheter att delta i det omgivande samhället på samma villkor som andra och rättvisa ska råda. Till det behövs bland annat en välfungerande färdtjänst. Men många kommuner tredskar ofta mot att ge den åt behövande och tredskar mot att sköta den enligt givna regelverk.

Till exempel Raseborgs stad har under ett år tre gånger delgetts beslut med anmärkningar och uppmaningar av Regionförvaltningsverket att åtgärda de fatala bristerna, men flera av dem består.

Nu har staden beslutat med de flesta västnyländska kommuner att tillsammans med Esbo som ordnarkommun ha gemensam färdtjänst som inleds från februari och i mars är alla deltagande kommuner i gång med den. Dess många brister beskrev jag (HBL Debatt 16.7.2019) och hur fatalt den strider mot gällande krav i lagar och mot de instruktioner som RFV, Social- och hälsovårdsministeriet och Institutet för hälsa och välfärd THL sammanfattat.

HBL redogjorde även för flera brister i sitt reportage (HBL 23.1).

Dessa många kommuner har inte brytt sig att rådfråga nämnda myndigheter om konceptet utan kör mot de anmärkningar som till exempel RFV gett åt Raseborg. Ingen konsekvensbedömning har heller gjorts och de många kritiska uttalanden som en utvecklingsgrupp i beredningen gjort har nonchalerats.

Nu har Lojo stad insett hur bedrövligt konceptet är och har beslutat att inte gå med i samarbetet och Kyrkslätt och dess kommunstyrelse har i två möten uttalat sig mycket kritiskt och överväger för tillfället att göra som Lojo. Även i Grankulla höjs kritiska röster bland flera av stadens politiker. Fint att ansvaret och respekten vaknat i dessa kommuner för de drabbades rättigheter! Men i många kommuner drabbas många tusental funktionsnedsatta mycket hårt.