Är det så fult att ljuga?
Det är fult att ljuga! Det fick jag lära mig redan i skolan. Efter det har jag insett att alla inte ser det på riktigt samma sätt som min småskollärare. Det fuskas och det ljugs lite varstans och frågan är hur farligt kan det vara?
Kan man ljuga med goda avsikter? Är en nödlögn egentligen en lögn, eller är det mer av en nödsituation som du lyckas lösa med en skicklig verbal konstruktion?
Jag hade en period när jag just klev in i vuxenvärlden då mitt förhållande till att ljuga var ganska sorglöst. Ibland kom jag på mig själv med att ha ljugit egentligen helt i onödan. Jag liksom provade att försköna mina upplevelser – att överdriva mina bedrifter – fast det inte hade behövts. Det var spännande nog som det var.
Till viss del skyller jag på min storebror som älskade att överdriva. Jag tror att jag tog lite för mycket intryck av honom och hans triumfer genom saftiga generaliseringar och gigantiska överdrifter – det var kanske inte så konstigt att jag ville prova samma grepp.
Det fungerade inte så bra, oftast för att jag blev genomskådad. Då tog jag min tröst i min ungdomsvän Jannes hypotes: Alltså, om du berättar en fantastisk historia om hur du mötte Indira Gandhi på en krog i Calcutta 1990 och vad hon berättade för dig då och den som lyssnar börjar ifrågasätta: ”men, alltså Gandhi var ju död 1990!” då vet du att det inte är en riktig vän som du har mitt emot dig. En riktig vän ifrågasätter inte en god historia bara för att den kanske inte är helt sann …
Det där med att ljuga blir också intressant för den som blir förälder. Barn har en naturlig förmåga att ljuga, fast då kallar vi det gärna för att de fantiserar. Men faktum är att de ljuger medvetet också – ibland för att pröva föräldern, ibland för att rädda sitt eget skinn.
– Det var inte jag, det var hon! Ibland är det svårt att ifrågasätta en lögn från sitt barn. Den kan vara så påhittig och kreativ, en sådan där lögn man bara vill premiera. Fast samtidigt vill jag få mitt barn att förstå att det är fel att ljuga.
Efter en period med fake news och uppenbara lögner, också från högt uppsatta makthavare, tror jag ändå att Jannes tes får stå tillbaka för min prudentliga småskollärare, som också slängde ur sig ibland: – Ärlighet varar ändå längst!