Ikonen mellan öster och väster med revolutionerande ny mikrointervallmanick
Då Kari Ikonen debuterar som solopianist öser han inspiration ur många källor. Revolutionerande är den nya manicken maqiano, med vilken man kan spela mikrointervaller på vilket akustiskt piano som helst.
JAZZ
Kari Ikonen:
Impressions, Improvisations and Compositions (Ozella)
Pianisten och kompositören Kari Ikonen har sedan år 2001 och debuten med Karikko spelat in skivor med band av olika storlek – från trio till sextett. Den åttonde skivan är hans solopianopremiär, med uppenbart särpräglade pianoklanger.
Västerlandet och österlandet möts upprepade gånger i improvisationerna och kompositionerna. Musiken öser sin inspiration ur källor som favoritkonstnären Vasilij Kandinskijs målningar, men också från arabiska skalor och japanska intryck.
Skivan med tolv låtar är inspelad i hemmet av Ikonen själv. En tidvis preparerad Steinwayflygel och några högklassiga mikrofoner ingår i receptet. Men Ikonen har gått så långt att han har uppfunnit en manick kallad maqiano, som gör det möjligt att spela mikrointervaller på vilket akustiskt piano som helst.
Apparaten är revolutionerande, även om det också finns andra metoder att uppnå kvartstoner på piano. Men Ikonens musik är tillika strålande. Det är väldigt sällan man hör något nytt inom musik, ens i jazz – i den mån detta över huvud taget är viktigt.
Ikonens expanderade intervallurval i kombination med de sedvanliga västerländska verktygen öppnar nya portar genom kontraster. Att det är fråga om helt akustisk musik och att instrumentet är det strängt kromatiska pianot gör det hela mycket intressantare än om man gjort detta på elektronisk väg eller med till exempel traditionella arabiska instrument, i vilket sammanhang maqamskalor är vardagscouscous.
Maqam och standards
Efter ett kort introduktionsspår med bland annat kalimba-liknande dämpade toner, börjar magin i Maqtu'ah on maqam rast. Den arabiska skalan klingar vackert men också intensivt. En stor del spelas på traditionellt vis unisont i olika oktaver men också grooviga baslinjer förekommer, liksom slagverksljud producerade på piano.
Intressant nog finns också en standardlåt med på skivan, Pinocchio. Wayne Shorters 60-talsstycke är det kanske mest sedvanliga på skivan, men det fungerar bra också här – i flerhandig tappning, lite som på Bill Evans konversationsskivor.
Blue är inspirerad av den Kandinskijmålning som även pryder skivpärmen. Kommer klockljuden också från det preparerade pianot? Enligt skivpärmen gör de det. Koto är rimligtvis inspirerad av Japan, men pianoljudet påminner också om en kantele. Mot målrakan är det dock fråga om väl utförd solopianojazz. Skivan avslutas av The evergreen earth. Stycket roterar sakta i en synbarligt ändlös, sjunkande rörelse.
Inspelningen, som har mixats av Johannes Lundberg, är lyckad.