Diktaturens kreatur talar alltid obegripligt
Någonting som kännetecknar diktaturer är att dess hantlangare aldrig kan uttrycka sig begripligt. Som tur är jobbar jag för en oberoende tidning. Därför är det inte så ofta jag behöver sitta och lyssna på mumbojumbon några längre stunder i alla fall.
Men när Vladimir Putins motståndare dras inför rätta är jag tvungen. I tisdags under rättegången mot Aleksej Navalnyj satt jag på en stenhård bänk i flera timmar och spetsade öronen för att kunna uppfatta ens en bråkdel av den värsta Quatsch man kan föreställa sig. Den levererades av kapten Aleksandr Jarmolin, representant för den ryska fängelsemyndigheten. Han försökte förklara varför en person som blivit förgiftad av nervgift och ligger i koma bryter mot lagen om han inte anmäler sig till myndigheterna.
Som ni förstår går den saken inte att förklara. Alla människor är utrustade med sinne för rimlighet förstår att det är omöjligt. Det förstod även kapten Jarmolin. Men han hade fått ett uppdrag, och han gjorde så gott han kunde.
Det vill säga: Han lät som en repig gammal grammofonskiva som hade hakat upp sig.
Förmågan att rada ord som efter varandra utan varje logiskt sammanhang är ett arv från kommunismen. Under sovjetdiktaturen kunde tjänstemannens liv hänga på att förmågan att tala utan att säga något. Att fylla varje samtal med en störtflod av irrelevanta detaljer och oväsentligheter. Att trötta ut motståndaren genom att oupphörligt tala, tala och tala, utan att säga en enda meningsfull sats. Att ljuga lika naturligt som man köper en limpa bröd i affären.
Aleksandr Jarmolin kunde inte bevisa varför oppositionsledaren Aleksej Navalnyj borde ha dykt upp hos myndigheterna varannan måndag medan han låg i koma. Däremot tog det inte längre än två timmar för honom att få åhörarna att vilja skjuta sig med en kula för pannan.
Förljugenheten var en pelare i det sovjetiska systemet. Det är den även i Putins system. Den som arbetar inom det ryska rättsväsendet måste lära sig att bortse från det rimliga.
Kapten Jarmolin är inte ensam. Jag bevittnade en exakt likadan tjänsteman då jag följde rättegången i Groznyj mot Memorials människorättsaktivist Ojub Titijev 2018. Rättegången var lika fingerad som den mot Navalnyj. Polischefen som försökte bevisa att Titijev hade haft droger i sin bil var lika obegriplig – och samtidigt nästan rörande tafatt – som kapten Jarmolin.
Även tjänstemän inom Putins system är nämligen människor. De har förmåga att känna skam, även om detta kan vara svårt att tro vid första anblicken. Någon annan förklaring kan inte finnas till att de gör allt för att ingen ska höra vad de säger.
Medan Navalnyj talade tydligt och klart från sin glasbur mumlade Jarmolin bakom sitt munskydd. Medan Navalnyj tittade ut över hela salen medan han pratade stirrade Jarmolin ned i bordet. Navalnyjs advokater glömde aldrig att skruva på mikrofonen och talade högt och tydligt så att deras ord fyllde salen. Jarmolins röst var så svag att orden inte gick att uppfatta och upprepade gånger lät han bli att skruva på mikrofonen.
Om kapten Jarmolin hade fått bestämma hade rättegången inte hållits alls. Därför att hur inkörd han än är i Putinregimens sätt att fungera så var det uppenbart att han visste att han ljög – och att han skämdes.
Jag frågade en rysk kollega på samma bänk om hon kunde höra vad Jarmolin sade.
– Nej. Den enda som går att förstå är Navalnyj.