Vännernas VM-final – handbollen visade sin bästa sida
Inför söndagens nordiska VM-final i handboll mellan regerande världsmästarna Danmark och turneringens sensationslag Sverige försökte en och annan dansk och svensk trigga upp stämningen med att tala om det stora nordiska handbollskriget.
I bakgrunden låg sannolikt en hänvisning till det faktum att Danmark och Sverige är de två grannländer som genom världshistorien fört flest krig mot varandra. Från Gustav Vasas dagar till slutet av 1700-talet förde man inte mindre än 11 krig mot varandra och under Napoleonkrigen 1813–1814 stod man i olika läger.
Danmark mot Sverige är sedan decennier en klassiker i de stora sporterna fotboll och handboll och för danskarna finns knappt något viktigare än att slå svenskarna. Men faktum är att hänvisningen till krig inte kunde vara mer långsökt.
Den spännande finalen var allt annat än krig, den var en final mellan vänner. Inom topphandbollen råder det i allmänhet en stor respekt för motståndarna.
I försvarsspelet smäller man på ordentligt och för den oinvigde kan det se brutalt ut, men notera att handbollsspelarna sällan blir liggande och rullar runt (jämför med fotbollen), utan hjälps upp av motståndaren och så klappar man om varandra innan den som ruffat lufsar till utvisningsbänken. Inom handbollen finns det en form av fair play som man gärna skulle se även i vissa andra kontaktsporter.
Experterna, både riktiga och självutnämnda, anser att en orsak till detta kan bero på att landslagsspelarna i Nord- och Centraleuropa stöter och blöter mot varandra i EM, VM och OS varje år (kvalmatcherna inräknade) parallellt med att de dessutom är klubbkamrater sinsemellan i de stora europeiska ligorna.
Spelar man 80 matcher per säsong (till exempel i Bundesliga och Champions League och andra eurocuper) tillsammans i klubblaget respekterar man varandra också när man möts som motståndare i landskamperna. Söndagens final var ett utmärkt exempel på detta. Detsamma gällde för VM-finalen 2019 när Danmark slog Norge.
Finalmatchens klubbkamrater i danska och tyska klubbar: Aalborg Håndbold: Henrik Møllgaard, Magnus Saugstrup, Nikolaj Laesø (Danmark), Lukas Sandell, Felix Claar och Mikael Appelgren (Sverige). GOG: Morten Olsen, Mathias Gidsel, Anders Zachariassen och Emil Jacobsen (Danmark), Oscar Bergendahl (Sverige). SG Flensburg-Handewitt: Lasse Svan, Mads Mensah , Simon Hald (Danmark), Jim Gottfridsson och Hampus Wanne (Sverige). THW Kiel: Niklas och Magnus Landin (Danmark), Oskar Sunnefeldt (Sverige). Füchse Berlin: Jakob Holm, Lasse Andersson (Danmark), Valter Chrintz (Sverige). TSV Hannover-Burgdorff: Johan Hansen (Danmark), Alfred Jönsson (Sverige). Dessutom finns det närmare ett dussin danska och svenska landslagsspelare i flera klubbar som antingen är skadade, tackade nej på grund av pandemin eller inte blev uttagna denna gång. Lägg därtill norska och isländska toppspelare som förekommer i spanska, ungerska, tyska och danska ligorna så är den nordiska handbollsfamiljen komplett.
I Kairo bodde dessutom alla landslag på samma hotell och bildade en egen coronabubbla. Danska, svenska, norska och isländska klubbkompisar sågs dagligen i samband med måltider och tog en fika tillsammans. Inför matcherna står de och småpratar och ger varandra, en klapp på axeln eller en kram innan de löper ut på plan för att göra sitt yttersta så att kompisen inte ska komma åt att göra mål. I 60 minuter läggs vänskapen på is, men respekten kvarstår.
Efter slutsignalen jublade danskarna, medan svenskarna deppade (även om de i dag sannolikt inser vilken skräll deras silvermedalj är), danskarna firade hela natten på hotellets femte våning, medan svenskarnas plan lyfte mot Arlanda. I morgon möts klubbkompisarna runtom i Europa till träning och på veckoslutet står de sida vid sida och möter kanske egna landslagskompisar i en stenhård seriematch. Och smäller på i försvaret och ger varandra handen efter en tackling ...
Årets utvidgade VM (32 lag) togs emot med blandade känslor. Somliga anser att det är bra med tanke på att bredda sporten, medan andra anser att meningslösa matcher med över 20 måls marginal inte hör hemma i VM. En poäng som danska kommentatorer lyfte fram var att om topplagen inte spelar mot klart sämre lag i början av turneringen har tränarna inte en chans att lufta reserver, konvalescenter och inhoppare, som sedan oftast behövs när det hettar till i utslagsmatcherna. Bänknötaren Jakob Holms (fyra raka mål i finalen) och andrahandsvalet på högerbacken Nikolaj Øris Nielsen som sköt fem mål när han fick göra ett oväntat inhopp, användes som goda exempel. Båda fick visa upp sig (Holm sex mål och Øris tre) i den för åskådarna meningslösa matchen mot Kongo (39–19).
Här följer i alla fall ett förslag till Internationella handbollsförbundet och dess mäktige ordförande, dr Hassan Moustafa som styrt förbundet med järnhand sedan 2000. Inför ett VM i två faser! Första veckan kunde blåbären och länder som fått så kallat ”wild card” (ofta europeiska länder som inte klarat kvalet, eller länder som dr Moustafa vill gynna för att de är stora och har stor tv-potential), göra upp om några platser i mellanrundan och sedan hakar toppländerna på och spelar av mellanrundan under andra veckan innan det är dags för utslagningsmatcherna under tredje veckan. Färre meningslösa matcher som sliter onödigt på spelarna.
Konsultförslaget är gratis. Eller tja, IHF får gärna skicka några biljettpaket till nästa VM.
"I försvarsspelet smäller man på ordentligt och för den oinvigde kan det se brutalt ut, men notera att handbollsspelarna sällan blir liggande och rullar runt (jämför med fotbollen), utan hjälps upp av motståndaren och så klappar man om varandra innan den som ruffat lufsar till utvisningsbänken."